Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Torborg skötte många smittade i Gävle

/
  • EN ÄNGEL BLAND DE HIVSMITTADE. Torborg Ölvestedt mötte de hivsmittade och aidssjuka i Gävle på 1980- och 90-talen, dels genom sitt jobb som sköterska, dels som frivillig i Röda korset. ”Det var förfärligt. Vi som höll på med det här frågade oss om det skulle bli vardag att gå på begravningar. Det var så fantastiskt 1996 när de fungerade bromsmedicinerna kom. Några hann inte med, de hade redan blivit för sjuka, men det var underbart att se hur det vände för andra”, säger Torborg.
  • 4 FEBRUARI 1987. Personal på Rättsmedicinska Institutionen i Uppsala använder sig av en speciell skyddsutrustning vid obduktioner av aids-offer. Kroppen bäddades in i formalin och slogs in i plast som märktes ”smittorisk”. Så gjorde man även i Gävle.

Jonas Gardells högaktuella tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” ger oss en brutal påminnelse om de aidssjukas situation i Stockholm på 1980-talet.

Men de hivsmittade vårdades även här. På infektionskliniken i Gävle gick patienter, anhöriga och personal igenom exakt samma fasor.

Människor dog i aids även på Gävle sjukhus, innan bromsmedicinerna kunde användas med full kraft.

– Det var precis som Gardell beskriver det, även hur de behandlades efter döden när man lade dem i svarta säckar och märkte säckarna med ”smittorisk”, berättar Torborg Ölvestedt, som följde flera av de aidssjuka i Gävle ända till slutet.

Annons

Torborg Ölvestedt, i dag 75 år, är en av dem som bäst lärde känna de hivsmittade och aidssjuka i Gävle på 80- och 90-talen, dels i sitt arbete som sköterska på en hälsocentral, dels genom sitt frivilligarbete på Röda Korset. 1987 blev hon inbjuden till Noaks ark/Röda Korset i Stockholm, organisationen för de hivsmittade.

Där utbildades många yrkesgrupper som skulle komma i kontakt med infektionen; ambulanssköterskor, brandmän, men också frivilliga som ville bli stödpersoner för de hivsmittade i vardagen.

– Då, på 80-talet, fick man intrycket av att halva befolkningen skulle komma att dö i ”bögpesten” som det kallades. Jag hade en tonåring själv, som var på väg ut i livet på resor och jobb utomlands.

– Det var omfattande kurser där man fick vända ut och in på sig själv ordentligt, berättar Torborg. Det krävdes en del för att man skulle klara att komma hem till en dödsdömd människa med svår ångest, naken med läderartad hud full av sår och blåmärken.

Kommunen och landstinget bildade ett gemensamt ”hemteam”, som stöttade de hivsmittade i deras hem. De första mötena skedde hos infektionsklinikens kurator, eller i andra miljöer på stan.

– Jag följde många drabbade, men minns särskilt en kille som jag lärde känna från ruta ett, när han fick sin diagnos, tills den dag hans aska spreds i skogen. Han höll tyst om sin sjukdom till och med för sina föräldrar och syskon tills bara några månader innan han gick bort.

– Det var förfärligt. Vi som höll på med det här frågade oss om det skulle bli vardag att gå på begravningar. Det var så fantastiskt 1996 när de fungerade bromsmedicinerna kom. Några hann inte med, de hade redan blivit för sjuka, men det var underbart att se hur det vände för andra.

Tidningsartiklar vittnar om att infektionsläkarna från allra första början spred korrekt information om hur hiv smittar; genom samlag eller blod-överföring. Men ändå utbröt en närmast panikartad rädsla över närkontakt med hivsmittade, och många är än i dag osäkra på hur hiv egentligen sprids.

– Man lyssnade inte då, och inte heller nu, säger Torborg. När någon hivsmittad hade övernattat hos mig frågade folk vad jag gjorde med lakanen efteråt. ”Jag tvättar dem, som alla andra lakan”, brukade jag svara.

För en del blev det för svårt att kämpa för sitt eget människovärde efter en hivdiagnos. Den rådande attityden, rädslan och fördomarna blev för tunga att bära. På vissa kliniker hade de hivsmittade en egen ingång, för att inte avslöjas.

– Inte alla orkade stå emot den nedvärderande synen, det fanns de som tog sitt liv, säger Torborg och berättar om en hivpositiv kvinna som höll en föreläsning på Röda korset.

– Så länge man trodde att hon drabbats av cancer gick vården som på tå för henne, men det vände direkt när hon fick sin korrekta diagnos, bemötandet blev ett helt annat, återger Torborg.

Men det fanns hivsmittade som bemöttes med stor respekt och empati, de som smittats genom blodtransfusioner och kallades ”oskyldiga”.

– Tragedin ansågs större kring de patienterna, bekräftar Torborg, dem tyckte folk synd om.

1995 öppnade Torborg med flera andra ett Noaks Ark i Gävle. Gavlegårdarna hjälpte till med hyran och pengar sköts till från landstinget och Folkhälsoinstitutet. Hon följer ännu hivfrågorna med stort intresse. Fortfarande finns varken botemedel eller vaccin mot hiv men forskningen går framåt.

Torborg tycker att ”Torka aldrig tårar utan handskar” visar en skrämmande verklighet, men frågan är om vi skulle ha agerat annorlunda om hiv hade upptäckts i dag.

– Jag tror inte det. Jag tycker inte att det finns någon att klandra. Vi har alltid en naturlig rädsla för det okända.

Förutom den sorg och smärta Torborg Ölvestedt bevittnade under sitt arbete på landstinget och sin tid som frivillig stödperson för de hivsmittade och aidssjuka i Gävle, är hon tacksam över att det lärde henne mycket som människa.

– Jag fick många vänner. Och det gav mig en djup insikt om hur livet kan vara.

Hon ställer sig också den något kontroversiella frågan om hur de homosexuellas situation hade sett ut utan hiv.

– Det var en tillfällighet att sjukdomen upptäcktes just bland de homosexuella först, men det förde med sig att många fler fick upp ögonen för deras situation. Vi lärde oss att se dem, säger Torborg.

Annons