Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Trampolin, vilken satsning!

Förväntan ligger i luften. Det luktar nytt. Äntligen ska det öppna. Trampolin, Sveriges första litteraturhus för barn och unga i Sandviken.

Frågan jag ställer mig, efter att ha visats runt i lokalerna i Kulturcentrum i anslutning till folkbiblioteket, är varför ingen annan har gjort detta tidigare. Någon större kommun med djupare kassakistor än Sandviken.

Kultursatsningar kanske inte ligger i tiden, vilket protesterna kring Gävles beslut att bli konstnärsfristad visat. Barnkultur ligger dock i tiden. Till och med politiker som muttrar om dyra satsningar som bara intresserar kultureliten får en glimt i blicken när det handlar om barnkultur. Det har blivit någonting som kulturpolitiker ska säga när de får frågan vad som ska prioriteras. Barnen! Regeringens Skapande skola-satsning är bara ett exempel.

Men hur ofta övergår det till någonting annat än fina ord? När Karin Forsgren Anderung, som är verksamhetsutvecklare på Trampolin, visar runt mig nämner jag just hur kulturpolitiskt rätt i tiden barnkultur ligger. Men hon ifrågasätter hur stort intresset egentligen är. När det kommer till kritan går pengarna ofta till ett nytt konserthus istället (eller, om vi ska vara helt ärliga, en ny fotbollsarena).

Vilket gör Sandvikens satsning på ett litteraturhus för barn och unga än mer lovvärd. Bidrag från Sigrid Göranssons stiftelse har bekostat själva det fysiska litteraturhuset, och kommunen går in med 1,6 miljoner kronor årligen för driften.

Leklusten smyger sig på när jag får se de olika rummen, som har tagits fram i samarbete med en barnkulturdesigner och grupper av barn som själva har fått önska och fantisera kring hur de vill att litteraturhuset ska bli.

Här finns en koja i två våningar som för tankarna till en jättemöbel av Verner Panton, en scen som består av klossar som kan formas om efter behov och ett stort rum med alla tänkbara och otänkbara pysselsaker.

Tanken är att barnen med inspiration från sakerna som finns i huset – till exempel detaljkryllande illustrationer – ska kunna berätta sina egna historier. I ord. Men också i bild, film, musik, teater, fotografi … till och med podcast.

Ingenting får vara för styrande. Trampolin ska bara ge förutsättningar för berättandet och leken, inte ta barnen i hand och leda dem steg för steg.

Ett litteraturhus åker man inte och köper på Ikea, utan alla möbler och inredningsdetaljer har specialtillverkats. Barnkulturdesignern Eva-Johanna Isestig har exempelvis gjort en helt fantastisk tapet som brer ut sig över en hel vägg. En stor omsorg har lagts vid minsta finurlig detalj.

Jag hoppas att Trampolin blir ett litteraturhus för alla. Att inte bara den kulturintresserade medelklassen tar med sina barn dit och att ingen annan känner sig välkommen.

En sådan risk tror jag dock hade varit större i Stockholms innerstad. Men Trampolin måste arbeta aktivt för att locka även barn och föräldrar som inte hänger på Kulturcentrum varje helg.

Vore jag kulturpolitiker i någon annan kommun, säg Gävle, skulle jag vara grön av avund. Lika pastellgrön som vissa av inredningsdetaljerna i Trampolin.

Fotnot: Trampolin invigs i dag lördag. Bland annat närvarar barnidolen Nassim Al Fakir under festligheterna.