Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tur att jag inte slösade bort kvällen framför överspända kändisar

Önskar att jag var lika tvärsäker på verklighetens beskaffenhet som tv-sportens Niklas Wikegård.

Annons

 

Han vet alltid exakt om allting. Hur passningen borde ha slagits. Hur domarna borde uppfört sig. Hur liten hockeyrinken ska vara för att spelarna ska få chans att puckla på varann mer.

Jag är sällan lika övertygad om en film är bra eller dålig. Alltid finns det nån grej som väger upp en annan. Eller enbart musiken kan vara fantastisk (herrejösses förresten, hur är det möjligt att ”Mamma Mia” inte vann en Golden Globe?). Eller hur betygsätter man en film med usel casting men lysande manus?

För mig händer det att bedömningen hinner ändras en stjärna upp eller ner bara under de två minuter det tar att cykla från Filmstaden tillbaka till redaktionen. Andra gånger ångrar man sig långt senare.

Men med ”Maria Larssons eviga ögonblick” är det inga problem att leka Wikegård. Den utsågs till förra årets bästa svenska film på Guldbaggegalan i måndags. Lätt val. Rätt val. Precis.

Ytterligare en rad baggar gick till ”Maria Larsson”. Också bra.

Thomas Alfredson fick regipriset för ”Låt den rätte komma in”. Också bra.

Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” blev däremot snålt behandlad. Också bra.

Säger jag nu. Det hade jag inte sagt för ett halvår sedan.

Men ”Himlens hjärta” borde varit nominerad som en av de tre tyngsta i stället.

Min särskilda favorit bland pristagarna är Hoyte van Hoytema. Filmfotograf som fick guldbaggen för bästa foto i ”Låt den rätte komma in”. Alla som såg tv-serien ”Upp till kamp” förra året vet redan hur sjukt begåvad han är.

Liten besvikelse var att varken Marie Robertson eller Per Ragnar vann birollspriserna, för ”Rallybrudar” respektive ”Låt den rätte komma in”. På wikegårdska: skandal.

Men alltså. Nu satt jag ju inte framför Guldbaggegalan i måndags. Jag hade annat viktigt för mig.

Kom hem lagom för att sätta på tv:n och se värden Johan Glans tappa fattningen inför hela svenska filmeliten. En rutinerad ståuppartist visade sig plötsligt sakna all pondus.

Glans försökte förtvivlat driva med branschen. Men det funkar kanske bara, i det här speciella sammanhanget, om man som tidigare guldbaggevärden Sissela Kyle faktiskt tillhör den.

Årets lokala intresse på Guldbaggegalan hette inte Lassgård utan Cecilia Milocco, skådespelare på Folkteatern. Gör kanoninsats i ”De ofrivilliga”. Men allvarligt talat, ingen hade väl väntat sig att hon skulle vinna ett huvudrollspris för en roll som inte ens var en sådan.

Jag tittar igenom hela galan på webben efteråt och hinner skymta Milocco i publiken. Hoppas det blir fler gånger framöver.

Själva tv-sändningen var hur som helst den blekaste på åratal. Det hade varit mindre glanslöst om det åtminstone varit Glans-löst.

En Wikegård skulle spänt ögonen i tittarna och sagt: lägg ner.

Men tur att jag inte slösade bort kvällen framför överspända kändisar.

Jag gick förstås på bio istället. På förhandsvisningen av ”Benjamin Buttons otroliga liv”, ett epos om livets förgänglighet där Brad Pitt går igenom hela ålderstrappan – baklänges. Gävlepremiär på fredag och jag vet för omväxlings skull exakt vad jag tycker. I evighet.