Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

TV: Får man göra så här?

Annons

Rösten i mitt öra säger att jag ska sätta fingret mot glasrutan och rita, men någonting i mig stretar emot. När jag ändå har låtit fingertoppen glida mot rutan, slutar jag tvärt när en sjuksköterska passerar bakom mig, som vore jag ett olydigt barn som blivit påkommen med att kladda ner sjukhusets egendom.

Koreografen Anna Asplinds ”dancewalk” på Gävle sjukhus är fylld av sådana upplevelser. En dancewalk är en ljudsatt promenad genom en miljö där en röst instruerar en hur man ska gå och vad man ska göra.

Instruktionerna varierar från att man ska känna av rummet, springa i kulverten, klättra på trästaket och bygga ett stenröse, men den vanligast förekommande instruktionen är – du kan inte göra fel, allt du gör är rätt.

Jag sitter och känner av folkmassans rörelse i entréhallen, snurrar i cirklar runt pelare, trummar med fötterna mot trappstenen, trippar över kullerstenar, känner luften mot fingrarna ... Promenaden går i korridorer, kulvertar, trapphus, hissar och innergårdar.

Anna Asplinds instruktioner i mitt öra har en nästan hypnotisk effekt, förstärkt av Thomas Chousos musik som har skapats med hjälp av sjukhusets befintliga ljud. Det tar inte lång tid förrän jag har vaggats in i ett medvetanderum där rösten får ta över viljan.

Omgivningen blir nästan overklig, som sedd i en film.

Med den uppmaning som finns i rösten är det lätt att släppa normerna som finns om hur man ska agera i det offentliga rummet. Röstens instruktioner trumfar dessa normer och jag kan inte minnas att jag tidigare har känt mig så omedveten om mig själv i det offentliga rummet.

Samtidigt inte heller så medveten, i de ögonblick när jag möter någons blick – en mycket frågande blick. Vad är det för tok som klättrar utanför mitt fönster?

När Anna Asplind arbetade fram slingan kallade en i sjukhuspersonalen på vakt under den första dagen, i tron att hon var en förvirrad patient från psyket.

Vid ett ögonblick instrueras jag att stanna upp i en fryst position, och en sjukhusbesökare tittar osäkert på mig och väljer sedan en annan väg.

Olika dancewalks har tidigare gjorts i andra städer, då i stadsmiljö, och att nu gå en slinga på ett sjukhus ger en annorlunda vinkel på projektet. Dels för att normerna om hur vi ska bete oss på ett sjukhus är ännu starkare än på, säg, torget, dels i hur en miljö som är så förknippad med lidande och död plötsligt blir lustfylld och fnissig.

”732 meter i Gävle”, som verket kallas, är en spännande och annorlunda upplevelse. Ett av dessa alternativ till hur offentlig konst kan se ut som Konstfack-elever nu på Konstcentrum försöker att visa. Så våga se ut som en åsna och testa att gå den 732 meter långa slingan. En promenad som får en att se sjukhuset, och den egna kroppen, ur ett nytt perspektiv.