Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ulf Lundell

Ulf Lundell
"Omaha"
(EMI)

Annons

Det är lätt att göra sig lustig över Ulf Lundell. Hans oförmåga att sålla i sitt eget material, han tendenser att bli något slags riks-sur-gubbe och textrader a la "Bara den som är herre över sig själv är en rik man". Samtidigt är det svårt att inte respektera hans allvar och hans kompromisslöshet.

"Omaha" är en rätt typisk sentida Lundell-platta. Orden väller ur honom, inte sällan på musikens bekostnad. Den har dock en större variation än vanligt och sträcker sig från det inledande AC/DC-riffande titelspåret, via typiska Lundell-ballader och Springsteen/Dylan-rock till rätt schysst folkrock.

Det är klacksparkarna som lyfter skivan: Neil Young-parafrasen "Spike" och den folkrockiga "Pissväderspolska". Den sistnämnda borde någon ta och trycka ned i halsen på alla som ens tänkt på att romantisera den svenska sommaren. Den är ju faktiskt inte "Blå blå vindar och vatten" speciellt ofta, snarare "Helvetesmoln på himlen, allt grått och trist".