Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulf Lundell är väldigt mycket Ulf Lundell

Där står han. Våra fäders idol och ledstjärna i livet, i uppknäppt skjorta med uppkavlade armar och en Fender telecaster på magen. Och ser ut som en gammal Ulf Lundell.

Annons

Det är nästan så att jag vill resa mig upp och erbjuda honom min sittplats i den knökfulla – och generellt sett ganska fulla – Gevaliasalen. Men det visar sig att det inte behövs.

Det är krut i gubbtjyven trots allt, även om han kanske inte kan böja så mycket på knäna längre när han intar sina gitarrposer.

Uppbackad av ytterligare två gitarrer och två klaviaturer i det väloljade sexmannabandet ska han komma att leverera han en ansenlig mängd svulstiga Springsteenrocklåtar inledda med ett "åhwen-två-tre-fyr".

Och det låter bra. Det låter som Ulf Lundell.

Däremot kanske det inte gör sig perfekt inför en sittande publik i Konserthuset, speciellt som det är ett evigt rännande i bänkraderna när det som intagits i baren inför spelningen vill ut igen.

Kanske är det också därför de lugnare låtarna lyfter högst. Gamla godingar som "Bente" och "Stackars Jack" klär alldeles utmärkt i sina arenarockballad-kostymer.

Annars består låtlistan till stor del av alster från nya albumet – ni vet det där där han är så förbannad.

Den adekvata hållningen till det om man är musikskribent är tydligen att vara lite blasé och misstänksam mot hur äkta känslorna verkligen är. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite uppfriskande att höra Ulf Lundell stå och mumla länge och väl om den borgerliga revolutionen och friskoleföretagens vinster innan han spelar "FBL II".

Hellre en sur gubbe som faktiskt tycker saker fortfarande än en trött gubbe som bara vill dryga ut pensionen med ännu en turné.

I det ordinarie setets avslutning får de inledande tonerna till "En förlorad värld" publiken att resa sig, och stämningen med dem.

Sedan klappas de gode Uffe in två gånger och bjuder bland annat på en riktig rökare till "Chans", en mjäkig version av "Kär och galen" och en version av "Hon gör mig galen" där han visar prov på sin gamla paradgren att tappa bort sig i texten.

Ulf Lundell är väldigt mycket Ulf Lundell.

Annons