Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulf Lundén: Almedalen – ett närsynt kändisjippo utan krut

Annons

Under en veckas tid har jag fått olika pressmeddelanden om seminarier under den kommande Almedalsveckan som berör kulturen. Frågor som exempelvis skall diskuteras är: "Vad händer med musikindustrin utan musiker och artister?" "Kulturklyftan vision och verklighet", "kultur för alla", "håller läsandet på att försvinna?"

Som vanligt skyggas det för ordet klass. Det är skrattretande. Vi som bevakar området vet hur illa ställt det är. Men de flesta bryr sig inte. Det pratas hellre om andra konflikter som mellan storstad och landsbygd, etnicitet, religionstillhörighet och sexuella minoriteter. Det är mer underhållande och rubrikskapande än vårt "kära gamla" klassamhälle som håller på att återskapas på bred front.

Den offentliga kulturen når i stor utsträckning egentligen bara de redan frälsta och utövarna kommer allt oftare från trygga medelklassmiljöer. Den sociala snedrekryteringen till våra högskolor är ett djupt samhällsproblem. Det ser särskilt illa ut när vi kommer till utbildningarna för framtidens kulturutövare. Den som vill syssla med socialrealism kommer inte att hitta tillräckligt många trovärdiga skådespelare. Den som vill se konst som skildrar arbetslivet får hålla till godo med konstnärer som redan har gått ur tiden.

Samma utveckling gäller på landets journalisthögskolor. Förr kunde personer med andra bakgrunder än medelklassen ta sig in i journalistyrket. Det skedde med hjälp av olika folkhögskolor. Människor kunde lättare skola om sig, lämna typiska arbetarjobb och bli undersökande reportrar.

Den pågående utarmningen av den lokala journalistiken över hela landet leder ofelbart till färre jobb och nu tvingas folkhögskolor med journalistlinjer att lägga ned. Det skrivna ordet skall mer eller mindre ersättas med webb-tv av varierad kvalitet och innehåll. Det är så de forna tidningsföretagen skall möta den ökade konkurrensen från Google, Facebook och Netflix. Samtliga dessa globala jättar har redan kapat åt sig betydande delar av pengarna som omsätts på den svenska mediemarknaden. I mina mörkaste stunder finner jag att massmedierna av i dag till stor del är en kakafoni av babbel och fluffmassa. Hur den här stora och hårda strukturomvandlingen kommer att sluta är det ingen som kan veta.

Jag tror dock att det är särskilt viktigt med en bred och brokig blandning människor med vitt skilda sociala bakgrunder inom både kulturen och journalistiken. Båda är satta till att skildra, gestalta och granska verkligheten. Jag vet av egen hård erfarenhet vad det vill säga att befinna sig bland de utstötta och kriminella, hur människovärdet krymper, vad en föraktfull blick vill säga. När jag senare utbildade mig till mentalskötare arbetade jag på en vårdavdelning där vi vårdare fick gå i privata kläder, precis som patienterna. Ingen kunde se vem som vårdade vem. Det var i den miljön som min känsla för humanistiska värden föddes, inte i föraktet för den som för tillfället var den svagare av oss. Mitt brinnande intresse för litteratur, musik, teater och konst är kommen från en bestämd känsla att jag som människa är något större och vidare än en maskinproducerande mänsklig mekanism. Det är en passion, en klåda som inte går att bota förrän hela världen rasar samman. Jag vill att flera människor med min bakgrund och klasstillhörighet skall få möjligheten att uppleva den berusande känslan men det är förstås en utopisk villfarelse. Å andra sidan vet jag att det är med hjälp av eget och gemensamt skapande som får människor att växa en smula. Att glänta på dörren till nya och spännande världar, inte minst inom sig själv.

Det händer absolut inte i Almedalen där en mer eller mindre självod elit inom politiken, näringslivet och kulturen möts för att umgås och prata kravlöst med varandra. Det är ett slags politikens Kiviks marknad, ett spektakel, ett närsynt kändisjippo utan krut och massmedial cirkus.

Och under tiden fortsätter det nya hårdare klassamhället att växa fram i Sverige till svenska främlingsfientliga nationalisters stora glädje och enfald.

LÄS MER AV ULF LUNDÉN:

Är du en del av pöbelsamhället?

Socialismen gör oss till människor

Annons