Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Undersköterska bedömer modern dans: "Det var så berörande"

Undersköterskan Anette Öström i Gävle är med som expert när Arbetarbladets kritiker ser en dansföreställning på Gävle Teater. Den säger sig vilja skildra vardagens kvinnoliv. Kände hon igen sig?

En kvinna som helt själv fick ta hand om sina fem små barn. En kvinna som blev förälskad i en soldat under kriget, och sen väntade på honom i resten av livet. En gammal kvinna som minns sin ungdoms utflykter och känslor. Dansföreställningen "I wish her well" av norska Panta Rei dansteater utgår från vardagsberättelser av kvinnor.

Det är både stillsamma och känslostarka minnen, ibland fragment, enstaka ord, som vävs samman med musiken och flödet i dansen. Föreställningen säger sig vilja berätta om den vardagliga kvinnohistorien som sällan får plats i historieböckerna.

Jag bjöd med mig en gäst till föreställningen, Anette Öström, undersköterska från Hamrånge. Vad tänker hon om dansens skildring av den vardagliga kvinnan?

– Det var så berörande. Framförallt andra akten. Där tyckte jag att dansen var lättare att ta till sig. Och den gamla kvinnans röst som talade om att man har starka känslor även om man är gammal. Åren går liksom. Men man är ändå densamma inuti. Jag känner igen det från mitt arbete i hemtjänsten, när jag pratar med de äldre. Döden blir mer påtaglig i mitt yrke, ens egen sårbarhet, att man inte är odödlig. De fångade det uttrycket i dansen.

Publiken kommer väldigt nära dansarna, ibland står de bara några decimeter ifrån oss. Deras ansiktsuttryck, blickar och andhämtning blir en känslosam del av dansens rörelse och rytm. Ensemblen är skicklig och avslappnad.

Kostymören Caroline Drønen Ekornes har med små medel skapat en känsla av gemenskap både mellan dansarna och ut mot publiken.

Anette besöker sällan teatern. Hon har sett en musikal i London, berättar hon, och Norrsundets Arbetarteater har hon sett några gånger genom åren. Hon är hellre hemma med barnen, barnbarnen, sambon och djuren.

– Jag har inte varit på den här typen av dans förr. Första akten förstod jag inte riktigt. Andra akten var det mer glädje i. Och de var otroligt samspelta, smidiga, mjuka. Det var fascinerande. Musiken var annorlunda, men de rörde sig… de tolkade musiken.

"I wish her well" blir en berättelse om kvinnlig samhörighet. Ofta mellan generationer. Ibland blir dansens formspråk väl snällt, ofarligt, polerat. Men så bränner det till, tempot höjs, rörelserna tillåts blir hårdare, kantigare.

Där, i kontrasten, är föreställningen som bäst. Anette säger att hon kan känna en kvinnlig gemenskap. Många kvinnor delar erfarenheter när det gäller barn, familj, att hålla samman, att vårda.

– Där har vi ofta samma språk, det finns en förståelse. Men samtidigt kan jag sticka ut lite. Jag tycker om att snickra och bygga. Jag sätter mig i traktorn om det behövs. Men där har jag fått höra att det inte är kvinnogöra. Framförallt av den gamla stammen av karlar. Och mina kvinnliga kolleger kan också höja på ögonbrynen.

Efter föreställningen sitter jag och Anette kvar samtidigt som den nästan helt kvinnliga publiken sakta lämnar foajén. Anette berättar om sin farmor som hon alltid har känt en stor samhörighet med, och som för länge sen lärde henne att dansa gammeldans hemma på köksgolvet. Jag frågar om Anette ser sig som en vardaglig kvinna, en som inte kommer att ges plats i någon historiebok.

– Jo. Jag är väl mer en i mängden, en i gemenskapen. För mig har det inte varit självklart att ta så mycket plats. Det är väl lite jantelagen kanske. Man är inte uppvuxen med att ta plats på det sättet. Jag tror inte att det är nån som blir berömd inom vårdyrket. Vi finns, och så är det.

– Man jobbar i det tysta på nåt vis. Men jag får saker uträttade ändå. De äldre som vi träffar i hemtjänsten sitter ofta ensamma. Man gör ett avtryck hos dem, inger en trygghet. Det har betydelse, det jag gör.

Fakta: Dansföreställningen "I wish her well" av Panta Rei Danseteater. Koreografi: Anne Holck Ekenes och Pia Holden. Dansare: Julie Drønen Ekornes, Silje Bævre Lian, Henriette Hamli/Berit Lundene och Kari Skotnes Vikjord Musik: Nathaniel Reed. Gavs på Gävle Teater 27 oktober 2016.