Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppdrag Granskning slår åter mot barnen

Uppdrag Granskning bidrar till hets mot socialtjänsten och uppmuntrar till misstroende som gör att många kommer att tveka att anmäla sin oro till socialtjänsten, anser Hjördis Flodström Enquist med anledning av granskningen av fallet med Sandviken-paret som blev anklagade för sexuella övergrepp.

Annons

Nu händer det igen. Uppdrag granskning agerar folkdomstol i ett fall som berör socialtjänstens svåraste uppdrag, att skydda barn mot övergrepp. Media bidrar till att minska förtroendet för socialtjänsten i sin ensidiga rapportering.

Effekten blir att våra utsatta barn blir förlorarna. Redan i dag är det alltför många anmälningsskyldiga som avvaktar och tvekar att anmäla sin oro till socialtjänsten. Mödra- och barnhälsovården exempelvis anmäler endast 10–15 procent av de barn där man känner oro.

Jag har följt den pågående debatten efter Uppdrag granskning 2 november om Sandvikens socialtjänsts agerande i fallet med misstänkt sexuellt övergrepp mot ett barn. Jag kan inte uttala mig i detta specifika fall, men det finns ett generellt problem när media skildrar dessa typer av fall. Om all fakta lades fram skulle inte programmet få någon effekt, för då skulle allmänheten troligen förstå orsak och verkan. Nu går Uppdrag Granskning säkra på grund av att sekretessen är så stark i sociala ärenden, och de agerar riskfritt och är fullt medvetna om att den fullständiga bilden aldrig kommer fram. Dessutom skjuter man budbäraren, den som var orolig för barnen och efter råd från en psykolog vågade visa sin oro.

Uppdrag Granskning med sin fantastiska programidé försämrar starkt möjligheterna att hjälpa utsatta barn. Tittarna kan inte ana hur programmakarna väljer bort avgörande information utan de förutsätter och tror att all sanning rapporteras. Men det är alltid den ena partens version som beskrivs. Myndigheternas talespersoner misskrediteras och klipps in på så ofördelaktiga sätt som möjligt. Dramaturgin är mycket genomtänkt med fokus på de oskyldiga vuxna. Från tomma gungor och gråtande vuxna till socialtjänstens grå tornliknande husfasad och häktets taggtrådsomgärdade tak. Detta är nämligen den genomtänkta programidén. Allt för att väcka starka känslor som leder till hat mot tjänstemän och politiker. Mordhot har nu även riktats emot politiker i Sandviken som följt lagen och sitt uppdrag. Mejl och telefonhot rasar in. Åklagaren och polisen som förhörde barnet är förföljda. Och detta trots att samtliga inblandade har gjort sitt svåra jobb på rätt sätt. I programmet blandar man de olika rättsprocesserna utan att förklara hur helt åtskilda de är. Det misstänkta brottet och skyddet av barnen. Det förklaras inte att det är förvaltningsdomstolen och inte socialnämnden som beslutar om omhändertagandet enligt tvångslagstiftningen LVU. Journalisterna uppvisar dessutom en skrämmande okunskap i programmet av de frågor som ställs i ”förhöret” av ordföranden om lag och rätt i sammanhanget. De visar total okänslighet för de drabbade föräldrarna och profiterar på deras olycka. Den långa utdragna sekvensen i programmet – väntan på hovrättens dom – är fruktansvärd.

Uppdrag Granskning bidrar till hets emot socialtjänsten och uppmuntrar till misstroende som gör att många kommer att tveka att anmäla sin oro till socialtjänsten. Programmakarna orsakar tittarstorm och får journalistpriser, men vem tar ansvar för vad som händer i programmets spår? Barnen som ingen vågar anmäla.

Jag har sedan 70-talet arbetat med utredningar av barn, medverkat i rättsprocesser i förvaltningsdomstolar samt granskat otaliga utredningar om barn. Min mångåriga erfarenhet är entydig – barnens rättssäkerhet är svag i jämförelse med föräldrars och andra vuxnas rättsäkerhet.

En allmän missuppfattning är att socialtjänsten ”åker omkring” och omhändertar barn på eget bevåg, men det är en rättsprocess i förvaltningsrätten där alla parter inklusive barnen har juridiska ombud och företrädare. Samma myt berättar att soc hämtar barn direkt någon anmäler.

Följande exempel visar en annan bild som aldrig visas i media. I en svensk kommun där alla 599 orosanmälningar om barn under ett år följdes upp, visade sig att mindre än hälften (234) utredningar genomfördes. Av dessa fick 118 barn stöd av socialtjänsten i olika former, och endast 5 barn omhändertogs med tvång (LVU). På liknande sätt ser det ut i landet i övrigt.

När det gäller misstänkta sexuella övergrepp av barn är det dessutom oerhört få ärenden som vid brottsutredningen går till åtal. Det handlar om barns trovärdighet, förhörsmetoder och vuxnas berättelser som ställs mot barns berättelser. Rättssystemet är inte gjort för barn och barns sätt att tänka och uttrycka sig. Barn är solidariska och berättar inte. Enligt Barnombudsmannens rapport (BR 2006:2) leder 80–90 procent av anmälda sexuella övergrepp mot barn aldrig till åtal, vilket visar hur oerhört starka beviskraven är i brottmålet som är den rättsprocess som sker helt skild från socialtjänstens arbete. Det är väl något att uppröras över.

Slutligen. Över 23 000 barn kontaktar Bris årligen av olika skäl. Dessa barn har oftast ingen sett eller hört, det vill säga det är okända barn för socialtjänsten. För er som blivit upprörda rekommenderar jag Bris hemsida, www.bris.se. Här finns anledning att förtvivlas över alla barn vi i vuxensamhället inte ser. För barnens skull behövs fler modiga vuxna.

Hjördis Flodström Enquist

auktoriserad socionom

universitetsadjunkt vid socionomutbildningen, Högskolan i Gävle

Mer läsning

Annons