Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utan folkmusik och fejkvattenfall

Två saker förvånade mig, där jag låg på en välanvänd och vältvättad handduk på en brits. Det förvånade mig inte att en annan tjej låg på en likadan brits bredvid mig, också hon i bara bh och trosor, eller att det låg åtta andra kvinnor runt om i rummet, bara avskärmade från oss med just skärmar.

Annons

Jag var förberedd på att på att vi skulle behandlas i gäng, som akupunktursillar. Inte heller förvånade det mig att Dr Nie frågade ganska högt om allas bekymmer. Oroliga nätter, längtan efter graviditeten, värken i ryggen, den hopplösa blåsan, sorgen i skallen, och så, i mitt fall, den missnöjda magen. Allt avhandlades öppet. Också det hade mina bekanta flaggat för, att privatlivet det kunde man glömma i den där villan där Dr Nie har sin praktik.

Det första som förvånade mig var att det gjorde så ont att få i sig de där tunna långa svajande nålarna. Inte sällan som en elstöt, bekant för alla hästtjejer. Obehagligt som tusan, med en surrande värme som följd.

Det andra som förvånade mig var avsaknaden av musik. Någon slags kinesisk folkmusik som jag hade föreställt mig. Musik som matchar ett syntetiskt vattenfall. Musik som skulle ge ro. Jag blev så störd över att den inte var där att jag under hela min första behandling var övertygad om att Nie glömt att sätta igång stereon just den dagen. Men nästa gång var det likadant. Tystnad. Snarkningar. Ajajajningar, klagan, små skratt, Nies kärva men ändå vänliga kommentarer till sina sillar. Doften från det märkliga teet.

Nu ska jag snart till Nie igen. Och efter en sväng på stan, inbäddad i ofrivillga Shirley Clamp-julhälsningar, känns det så jävla skönt att om jag vill ha musik hos Dr Nie, får jag ha den i mitt huvud. Där kan man ju välja själv. Ännu skönare måste musiktystnaden kännas för damen som får sina nålar för att slippa ett envist öronsus.

Musik under behandling kan förstås vara underbart, en räddning. Som när en kär vän var nyopererad och fick två sprutor morfin om dagen för att slippa smärtan, serverade med Stina Nordenstam.

Men det kan också vara gräsligt. Jag tänkter inte på min chef som enligt egen utsago blir ”nervös” av att få massage till så kallat avslappnade plingplongmusik. Nej, jag tänker på min gamla tandläkare som älskade Lugna favoriter. Han sjöng för full halls med i ”I will always love you” och ”My heart will go on” samtidigt som han passionerat borrade i mina tänder. Varvat med att han grälande med sin fru tandsköterskan. Jag låg där och kände mig som den första som skulle slaktas i skräckfilmen.

 

 

 

Coolast just nu: Theresa Andersson, aktuell med ”Hummingbird, go!” (album). Musik ska byggas utav glädje. Och en otrolig röst och oförskämt mycket musikalitet. Lyssna! Och kolla in hennes videos, till synes inspelade i hennes lya i New Orleans.

Mer läsning

Annons