Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utdrag urIdas texter:

/
  • ENSAM ÄR STARK. Det var inte enbart för att Ida Leidermark gillar utmaningar och äventyr, utan för att hon inte visste bättre, när hon reste ensam till Indien tidigare i år. ”Jag ångrar mig inte, men hade jag vetat det jag vet i dag då, hade jag inte rest ensam”.  Foto: Håkan Selén

Annons

”Det är mitt i natten och jag står ensam i ett främmande land i en världsdel jag aldrig besökt. Jag vet inte vart jag ska eller vem jag ska träffa.

Mina sista sparpengar satte jag in på ett okänt konto i förrgår. Jag ville bara hemifrån, se något annat. Upptäcka något nytt. Långt borta. Och nu står jag här.

Jag tittar mig omkring. Vill hitta någonting som kan avgöra om det är på riktigt. Att jag inte ligger och sover fortfarande. Men jag är inte så säker på att jag riktigt vill det här längre. Känns läskigt.

Klockan är 03.10 och jag kikar nervöst över Delhis flygplats. Försöker dölja min rädsla. Jag låtsas att jag är van och har gjort det här många gånger förut. Men det är svårt. Det känns att det syns. Så liten som jag känner mig just nu har jag aldrig gjort i hela mitt liv. Obetydlig.

Det skrämmer mig att jag bara har mig själv, samtidigt som det känns spännande. Nu kan jag inte luta mig tillbaka på någon annan eller bara följa strömmen. Jag måste göra allting på egen hand och bara för mig själv. Det enda redskapet jag har att använda är mig.

Det är högljutt och stökigt. Människor överallt. Kvinnor i konstiga, färgglada klänningar och slöjor. Männen stirrar och ler obehagligt mot mig. Men jag märker absolut ingenting. Jag befinner mig i någon slags slowmotion och dvala. Inget ljud når mina öron och det är stilla. För mig är det helt tyst och det jag ser är i stort sett endast en tunnel eller en väg.

Mellan bänkarna är det som en tom öppen gata och den leder rakt fram. Vägen fram till Indien för turister. Indierna står bredvid och omkring den, överallt förutom på gatan. Jag är rädd. Och orolig.

”Vad fan gör jag här?! Shit, vad är det med flit jag utsätter mig för? Och jag betalar för det. Jag är ju dum i huvudet.”

Männen ropar, jag ser hur deras munnar rör sig. Taxi. Men jag hör ingenting. Det är fortfarande tyst.

För en och en halv vecka sedan bestämde jag mig för att åka. Allt gick så fort. Och nu helt plötsligt är jag i Indien. Eller jag måste vandra genom tunneln, gatan, först. Sen börjar det. Men innan jag tar det första steget framåt tänker jag för mig själv: ”Nu kan jag lika gärna ha blivit lurad på alla mina pengar och lämnad helt ensam i det här landet. Vad i helvete gör jag då?”

Mer läsning

Annons