Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

V vill ha lag om bankdelning

Annons

För bara något år sedan var två av Sveriges fyra storbanker, Swedbank och SEB, timmar från att gå omkull. Om det hade hänt hade det varit förödande för alla som skulle ha drabbats av arbetslöshet och försämrad ekonomi, men också för hela samhällsekonomin. Skattebetalarna hade återigen fått stå där med notan för förlusterna.

Svensk banksektor är ohållbart stor, den tredje största i Europa.
Bankernas omsättning motsvarar 4,5 gånger vår BNP. Enligt Konkurrensverket utgör de fyra storbankerna ett oligopol - med andra ord är konkurrensen helt satt ur spel. De fyra är så inflätade i varandra att om en drabbas så dras övriga med.

En så stor banksektor utgör en risk för den ekonomiska stabiliteten oavsett hur hårt reglerad den är. Idag ökar den risken när bankernas verksamhet alltmer har utvecklats mot spekulation och risktagande.

Regeringen påstår att högre kapitaltäckning och att den fond som delvis betalas av bankerna och som fullt utbyggd kommer att motsvara cirka 2,5 procent av vår BNP är lösningen på problemet. Jag vill med bestämdhet påstå att så inte är fallet. En fond ändrar inte de grundläggande förutsättningarna, däribland att bankernas verksamhet garanteras av skattebetalarna. Hur kan detta överhuvudtaget kallas en fri marknad och varför ska skattebetalarna tvingas garantera något de inte själva äger?

De så kallade systemviktiga bankerna har vuxit sig stora eftersom de har skattebetalarna i ryggen. Genom det lånar de billigare, blir mindre granskade av sina långivare och har lättare att leva upp till kapitaltäckningskraven. När bankerna vet att någon annan betalar förlusterna medan vinsterna förblir deras kommer vi aldrig bort från den spekulation som orsakat finanskrisen eller det risktagande som ledde till att två storbanker höll på att gå omkull.

Brittiska centralbanken har utrett hur stor del av deras banksektor som utgörs av traditionell bankverksamhet, det vill säga in- och uttag samt utlåning till hushåll och små och medelstora företag. Som mest utgörs 1/3 av traditionell bankverksamhet, men det kan vara så lite som 1/6. Resten är alltså olika former av spekulation. Den brittiska banksektorn motsvarar ungefär en lika stor andel av deras BNP som vår banksektor. Därför är det inte orimligt att anta att bilden skulle vara densamma om en liknande studie gjordes av svensk banksektor. Om dessa andelar är lika stora som i de brittiska bankerna så uppgår deras sammantagna balansomslutning till mellan 10 ? 13 000 miljarder kronor.

Lösningen på denna risksituation är att dela bankernas verksamhet i en del som sysslar med traditionell bankverksamhet och en del som sysslar med övrig verksamhet, främst spekulation eller med ?bankord?
investmentverksamhet.

Detta skulle göra traditionell bankverksamhet betydligt säkrare. Det enda skattebetalarna skulle behöva garantera är en viss del av insättarnas pengar. Bankägarna skulle då veta att de själva får stå för sina förluster och skulle därmed minska sina risker. Det skulle ändra de grundläggande förutsättningarna för bankverksamheten och därmed också minska spekulationen. Tryggheten i samhället skulle öka och skattebetalarnas risker minimeras.

Vänsterpartiet vill därför ha en lag om bankdelning. Men regeringen är inte beredd att göra den förändringen. Den väljer hellre att riskera skattebetalarnas pengar än att ta striden mot sina egna väljare, bankägarna.

Ulla Andersson
ekonomiskpolitisk talesperson Vänsterpartiet

Mer läsning

Annons