Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är möjligt?

Några röster ur lokalradions tidigare sändningar rapporterar om kampanjer för att bevara hotade vårdcentraler, det var i Hälsinglands glesare bygder.

Annons

 Folket mobiliseras för att rädda delar av den nära vården, och tillgången till läkare och sjukvårdspersonal.
Protestlistorna samlas in och skickas 15 mil söderut, där sitter landstingsledningen och räknar underskott; hur stort blir det i år? 200 miljoner? Lika stort som förra året, eller året före? En hopplöshetens matematik, utan facit.

Ett antal frågor kräver ändå svar: Vad kan vi göra för att behålla en hygglig vård i hela länet i ett läge när skatten knappast kan höjas, lågkonjunkturen knackar på och intäkterna minskar? Hur skall vi anpassa kostnaderna till de ekonomiska realiteterna? Är det ens möjligt?
Svaren är enkla, men ännu politiskt omöjliga; lägg ner vårdavdelningar, bomma igen vårdcentraler, sparka 100 eller 200 anställda, koncentrera specialistvården till Gävle, och något till Hudiksvall. Däremellan, nästan hela länet, upprätthålls vardagsvård.

Rationaliseringar, koncentration, specialister, så ser den obarmhärtiga verkligheten ut.
Praktiken är annorlunda. Valrörelsens frikostiga löften har inte ens inletts. Avgiftshöjningar i stället för oförändrade taxor, vårdkvaliteten kvar under genomsnittet, hyrläkare som betalas oerhört generöst på en marknad där de själva skriver ut villkoren. Medicinkostnader som drar iväg. Utdragna väntetider. Vaga besked om framtiden, både den medicinska och ekonomiska.

Den sittande majoriteten, med nöd återvald, utstrålar osäkerhet om det mesta. Den populistiska högeroppositionen kräver handling, men har inte redovisat ett enda förslag som på allvar tar tag i strukturproblemen.
Högern lutar sig mot missnöjet och står upp för varje förslag om att den eller den vårdinrättningen skall förbli orörd och ansluter till det mesta av de lokala krav som ropas ut från protestlistor och medborgarmöten.
Majoriteten svarar med att inte göra någonting, det är ju snart val igen.

Så problemen läggs på hög. Specialister går knappast att rekrytera till sjukhus som redan haltar sig fram i omöjlig konkurrens från universitetssjukhusen. Politikerna famlar i ett landskap där medborgarna kräver allt, och de ansvariga inte kan leverera mer än det allra mest nödvändiga.

En liten tröst till alla i Gävleborg: Det är lika illa i de flesta andra län. Och det blir värre, inte bara i det här länet.
Värst är det i län där sjukhusstrukturerna skevar, men där politikerna inte förmår göra det som krävs. Sandviken, Bollnäs kan ses som lokala exempel.

När de ansvariga, både tjänstemän och politiker, konfronteras med underskott och utställda löften om att handla blir svaren att något skall göras, men inte just nu. När underskotten radas upp är det andras, eller omständigheternas fel, för dagen konjunkturens. Räknefel sträcks ut över 50-100 miljoner, som om det vore pengar på marginalen.

Landstingets ekonomi förblir obegriplig, med ett enda lättavläst exempel; budgetåret slutar alltid på minus.
Under några månader före valet 2006 lyftes lösningar fram: 500 anställda bort, strukturella reformer, koncentration av resurser. Senare rekryterades en grupp specialister som skulle lösa det politikerna inte orkade med. Efter något år har inte mycket hänt. Kanske är förslagen, för sådan finns, politiskt omöjliga.


Mer läsning

Annons