Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad det än är så är det stenhårt

Under 80-talet och början av 90-talet var hardcore en idealistisk rörelse, i dag är det bara en häftig t-shirt.

Annons

Med detta bistra utlåtande sammanfattar många av dagens scenveteraner hardcorepunkens utveckling. I deras mening har genren som en gång stod för politisk aktivism, förbrödrande och moraliskt ställningstagande vattnats ur till den grad att det i dag endast är en flyktig modetrend. Jag ber att få invända, såväl som hålla med.

Nog är hardcore något annat år 2009 i jämförelse med vad det var 1994, men var allt verkligen bara bättre förr? Själv var jag för ung för att uppleva Gävles frodande aktivitet från insidan när det begav sig, men genom åren har anekdoterna hunnit ikapp mig och bilderna jag har av rörelsen som fanns här i stan är inte direkt inramade i guld. Det arrangerades spelningar, det fanns gemenskap och alla hade kul tillsammans. Alla utom de som inte fick vara med. Djurrättsaktivism, veganism, nykterism; det var många – ismer man skulle hänge sig till för att verkligen vara en del av gänget, och dessa kunde snabbt bytas ut. Den som inte hängde med i svängarna, eller ifrågasatte det riktiga i idéerna som förespråkades, fick nöja sig med att stå på utsidan och se in när kärntruppen skissade upp sin livsstil.

Just nykterismen var ett kapitel för sig. För att vara rätt skulle man vara straight edge, det vill säga drogfri, rökfri och nykter. En kodex som visade sig lätt att hålla till dess att följeslagarna uppnådde krogåldern. Därefter gick det snabbt utför och alkoholen kompletterades med narkotika. Vad som tidigare liknat ett nationellt nykterhetsförbund blev snabbt ett nätverk av blandmissbrukare. För dem som valde att hålla fast vid sin nyktra livsstil var händelseförloppet förbryllande, eftersom det såg likadant ut över hela landet. Nästan som om scenen styrdes av något så främmande och avskyvärt som… en flyktig modetrend?

Eldsjälarna som stod vid sina övertygelser och bar den positiva kärnan från eran vidare ska inte förringas, deras påverkan knyter samman och inspirerar unga människor än i dag (hej Meleeh!). Men om man överskådar det förgångna med kritisk blick är det uppenbart att dagens tonåringar inte är de som saboterat hardcorescenens ursprungliga värderingar. Kvittot för den tjänsten är skrivet på deras äldre kusiner och storasyskon.

Även om det nuvarande jätteutbudet av musik influerad av hardcore består av större mängd attityd än budskap betyder det inte att värdegrunden är borta. Straight edge må i dag vara ett nästan lika obskyrt fenomen som syskonbegreppet hardline (straight edge på steroider med en touch av nazism), men det viktigaste av allt lever ännu kvar: gemenskapen.

Jag har gått på bägge upplagorna av arrangemanget 026 Throwdown, helkvällar med spelningar arrangerade av banden själva, och upplevt den optimism som de gamla youth crew-banden propsade för i New York under 80-talet. Folk möts, pratar, hånglar, garvar, karatedansar och gör alla de där sköna grejerna som Youth Of Today sjöng att man skulle göra tillsammans för att skapa en bättre värld. De självutnämnda experterna må kunna sticka in näsan i lokalen, lyssna efter och hävda att summan av det hela ändå är att banden på scenen och de närvarande fansen inte representerar hardcore. Men det skiter de i, för vad de än står för, är det något jävligt bra.

David Jannati

Mer läsning

Annons