Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad hände på slottet?

Jag förstår naturligtvis att väldigt många fascineras av den häpnadsväckande livsresan som Daniel Westling nu ger sig ut på.

Annons

Omställningen från uppväxten i tjänstemannafamiljen i den lilla ortens villaområde till en ständigt påpassad tillvaro i kungafamiljen är enorm. Den historien vill varje journalist vara med och berätta.

Och kommer han dessutom från Ockelbo i Arbetarbladets kärnområde var svaret självklart när det damp ner en inbjudan från Deras majestäter att bevista förlovningsmottagningen på Kungliga slottet.

Övertygad republikan, javisst. Men det här kunde jag bara inte missa.

Jodå, alla var där. Ett tvärsnitt av det officiella Sverige var målsättningen. Regering och opposition, sånär som på Reinfeldt och blindtarmsdrabbade Ohly. Talmännen förstås. En stor grupp landshövdingar. Ledande företrädare för organisations- och förvaltnings-Sverige, med allt från ÖB till ärkebiskopen. Jag saknade bara Vanja. Några riksmediarepresentanter. Och så en liten gästrikedelegation, några redaktörer och Ockelbos kommunalråd Magnus Jonsson, så att Daniel skulle känna hemortsförankringen.

– Var går man in? viskade redaktörskollegan på GD.

– Inte en aning, svarade jag, det kanske visar sig?

Jodå, det gjorde det, det var bara att följa strömmen från Slottsbacken in genom en avprickningskontroll i ett av valven, över borggården och sedan en våning upp till prinsessan Sibyllas galleri. Akademins Horace Engdahl kom lite sent och fick en avsnäsning när han gick fram till en uppsträckt vaktpost för att fråga om vägen. Överträdde säkerhetsmarkeringen, ajabaja.

Och sedan minglades det i försalen medan kungafamiljen radade upp sig i nästa passage. Det tog sin tid, ska sägas. Tvåhundra prominenser skulle passera en och en, hälsa artigt och säga något vänligt. Några ville dra ut på stunden, då muttrades det i leden.

Sedan nytt mingel, nu i själva galleriet. Lite bubbel och pyttesmå snittar, jag såg fram emot korvmojjen på väg mot Småland.

När alla passerat återstod en kvart av den utmätta tiden. Victoria och Daniel, kungen och drottningen tog plats vid ena kortändan medan några spelmän från Västergötland stämde upp en förlovningsvals.

– Ni vill kanske dansa? kastade kungen skämtsamt över till förlovningsparet.

– Nej, inte just nu, skrattade Victoria.

Dagen efter dominerades Expressens hela förstasida av budskapet:

”Trots kungens vädjande – Victoria vägrade dansa.”

Ja, jag säger då det.

Hur klarade Daniel mötet med det officiella Sverige? Alldeles utmärkt av vad jag kunde se och höra. Avspänd, ledigt leende, vänligt småpratande.

Och Victorias glada värme och utstrålning är förmodligen kungafamiljens bästa argument när en och annan republikan dristar sig till att viska något om det föråldrade, odemokratiska statsskicket.


chefredaktör för Arbetarbladet

Mer läsning

Annons