Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad händer?

Framtiden ljussattes för bara några veckor sedan av finansminister Anders Borg: ”Den finansiella krisen ebbar ut under slutet av 2008”. Några moln svepte, tillfälligt, förbi; bolåneinstituten i USA hade det lite besvärligt. Men snart klarnar det.

Annons

Den svenska ekonomin står stark, försäkrade Borg och så hällde han ut några miljarder i nya skattesänkningar. Inga djupare reflektioner över det skalv som då rubbade själva grundbulten i världens ekonomier, den kommande amerikanska kraschen. Den kunde förutses, för den som vågade.

Men Borg är stämd i ljust sinne, krisen kan på sin höjd leda till ”en mild konjunkturavmattning”.

I går svepte andra siffror förbi: Den isländska kronan förlorade 25 procent av sitt värde på en enda dag, och 70 procent det senaste året. Banker faller samman och resterna sopas ihop av regeringar. Världens ledande börser rasar ner i källaren, minus 7-10 procent.

 

Världsekonomin gör tillfälligt uppehåll, i väntan på att det amerikanska stödpaketet skall återuppliva den amerikanska drömmen. Börsen i Moskva är sporadiskt öppen, kinesiska investerare räknar på sina amerikanska tillgodohavanden, finns där något kvar? Asiatiska börser störtar mot avgrunden.

 

Silvio Berlusconi, av alla, släpps fram för att garantera EU-medborgarnas banksparande. Nyhetskanaler direktsänder från presskonferenser där svettande, rödblommiga regeringschefer och finansministrar försäkrar att läget är under kontroll.

Men det hjälper inte; måndagen blev den värsta börsdagen sedan tiden efter 11 september, eller djupdykningarna i slutet av 80-talet. Den amerikanska ekonomin hamnar i en recession, den krymper, men presidentkandidaterna har fullt upp med att kasta skit på varandra.

I Vita huset sitter George Bush och kan inte göra mer än att hålla tummarna. Den ekonomiska politik han, och några presidenter före honom, skrev ut som den enda möjliga krackelerar framför ögonen på all världens nyliberaler. Wall Street är försatt i fortsatt panik.

 

Den nödhjälp som portioneras ut räcker på sin höjd till akut livräddning, men vad händer när en ny president stiger in i Ovala rummet? Löften skall uppfyllas, reformer sättas ut; men var finns pengarna? Tio miljarder dollar i månaden skickas till Irak, hur länge är det möjligt? Kan dödandet i Irak förvandlas till livsuppehållande reformer i det amerikanska hemlandet? McCain tänker på saken, Obama har redan lovat återtåg.

 

Den svenska riksbanken hällde i går ut 100 miljarder över bankerna, och i morgon blir det 100 miljarder till. Från början, det vara för några dagar sedan, satte Riksbanken taket vid 60 miljarder. Något har hänt, men ännu osäkert vad.

Men den som har upp till 500 000 på banken friskrivs från alla risker i ett försöka att lugna sparare i hela EU. Men vad händer med jobben, lånen och räntan?

Den svenska regeringen har inga svar och är fortsatt märkligt obesvärad, det är som om paniken på världens finansiella marknader nekas svenskt inresetillstånd. I en magistral och utdragen artikel på DN-Debatt i söndags försäkrade högeralliansen att den skall hålla ihop till nästa val, den siktar mot framtiden. Den tid som ryms inom den pågående finansiella härdsmältan förbigås.

 

Den som söker några svar förs tillbaka till den amerikanska bolånemarknaden och miljardlån som inte kunde betalas; men är sammanhangen så enkla? Vem tror på det?

 

 

Ett enda konkret råd går att urskilja: Drabbas inte av panik. Lätt för dom att säga.

 

Mer läsning

Annons