Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad kan räddas?

Regeringen skyfflar in 60 miljarder för att staga upp darriga banker, krisen på Wall Street sprider ångest ända i svenska direktionsrum. Ingen vågar låna ut, knappt någon tar ett lån när räntorna drar i väg och framtiden skrivs ut som extremt osäker.

Annons

Den som köpt en villa eller förvandlat sin hyreslägenhet till bostadsrätt, som en investering för ett framtida klipp, sitter illa till. Bostadsräntorna skenar och varenda kalkyl har sprängts. Nu väntar magra tider och en vardagskonsumtion som inte lämnar utrymme för särskilt mycket lördagsgodis.

Bankdirektörer, som trott sig leva i trygghet och med ständiga miljardvinster, satt väl uppe i natt och inväntade omröstningen i representanthuset. Där avgörs världskapitalismens närmaste framtid; går allt åt skogen eller finns det ännu hopp?
Några tusen miljarder kanske håller krisen på avstånd och skänker ett visst lugn åt en marknad som gått ner sig i ett finansiellt och politiskt moras. I bästa fall kan några miljoner amerikanska egnahemsägare bo kvar i sina hus, upp till taknockarna nedtyngda av lån som inte kan betalas.

Men motståndet mot presidentens generositet är hårt; frågan ställs, inte bara av nyliberaler, varför de amerikanska skattebetalarna skall rädda Wall Streets arroganta och välavlönade kapitalarbetare. Det var ju dom, och den sanslösa utlåning som gav dem, var och en, enorma förmögenheter, som skapade krisen. Stödmiljarderna kanske bara slinker ner i samma fickor som krisen tömt.

Landets finansminister Hank Paulson hämtades från en av de största investmentbolagen, Goldman Sachs, som dragit in miljarder på den marknad som nu Paulson är satt att rädda. Det är hans tidigare bolag, och groteskt välavlönade direktörer, som det väldiga stödpaketet är riktat mot.

Det ganska blygsamma svenska bidraget till bankväsendet får väl ses som ett sätta att hålla affärerna igång och dra ut på tiden för den svenska delen av världskapitalismens undergång. Men att riksbanken öppnar sina kassavalv kan också ses som en signal om att krisen är värre än de blygsamt nedtonade direktörerna vill, eller kan medge. De vågar inte utmana sina kunder. Det finansiella systemet kräver folkligt förtroende för att hålla igång marknader, när misstron blir större än tilltron är det kris på allvar.

Men delar av sammanbrottet är redan på väg, utan att regeringen tänker göra så mycket åt den saken. På västkusten samlar arbetsförmedlingarna in de senaste varslen, når de tiotusen? Fack, politiker och lokala företag kräver någon slags plan, eller åtminstone en idéskiss, från Maud Olofsson och Sven Otto Littorin för att ge understöd till fordonsindustrin.

Olofsson svar är att regeringen med kraft och beslutsamhet driver en icke-politik syftande till att företagen får klara sig själva så gott de kan, och på de bidrag regeringen fördelar i budgeten. Har Olofssons ens en aning om hur allvarligt det är?

Och något paket, eller satsning på utbildning och överlevnad, blir det inte tal om. Så varslen får löpa ut, några tusen ställas i arbetslöshet och underleverantörer se sig om efter nya order och beställare.

Även om det amerikanska miljardpaketet röstades igenom i natt är vägen mot återhämtning och tillfrisknande lång och knagglig. Den globala bilindustrin, uppställd till gala i Paris, kan ses som en mätare av konjunkturer. Alla siffror pekar neråt, tiotusentals, eller hundratusentals jobb hotas. Det är tufft nu.

Mer läsning

Annons