Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad sker med Barn- och ungdomssjukvården?

Annons

Under nio år arbetade jag som vårdenhetschef inom Barn- och ungdomssjukvården (BUS) i Gävle. Det jag läser i tidningarna om situationen inom verksamheten gör mig upprörd. Medarbetare inom BUS har mycket hög kompetens, lång erfarenhet av barnsjukvård, stort engagemang, mod och ansvar att ge barn och ungdomar den vård de har behov av och rätt till. Under många år har medarbetare och chefer arbetat nära varandra, respekterat varandras kompetens och ansvar och förändrat och utvecklat vården utan att överskrida given budget. Men så är det något annat som hänt de senaste två-tre åren.
Avgående verksamhetschef (vc) säger att det är svårt att engagera medarbetarna i förändringar, hon har inte längre den ork som krävs och hon har inte fått medarbetarna att förstå vikten av förändringar. Divisionschefen säger att den nya chef de letar efter ska ”förstå att det krävs stora förändringar framöver och ha orken och lusten att genomföra dem”.
Jag undrar vilka förutsättningar chefer, som inte själva har erfarenhet av verksamheten eller satt sig in i dess värdegrund, innehåll och arbetssätt, har för att utveckla och förändra en dynamisk verksamhet med kompetenta och ansvarstagande medarbetare? Krävs det mer än ork och lust? Hur ska neddragningar och förändringar bli trovärdiga och möjliga när chefer och politiker fjärmar sig från vårdens vardag och medarbetare?
Avgående vc säger att BUS har mer resurser än barn- och ungdomssjukvård i andra län. Jag vet att BUS har mer resurser. Men jag vet även att andra landsting har fördelat resurserna på ett annat sätt än vad vårt gör. I Gävleborg finns två slutenvårdskliniker, Hudiksvall och Gävle och det kostar mycket. Statistik från år tillbaka visar att det finns med pengar till barnsjukvård i Hälsingland än i Gästrikland. Ska det vara på detta vis?
Avgående vc anser att mycket av det som idag görs inom BUS kan samordnas med andra och hon undrar om man har råd att göra allt eller om man ska köpa vård från andra håll.
De flesta patienter som vårdas inom BUS är barn och ungdomar med svåra, långvariga eller kroniska sjukdomar. Vilken barnkompetens finns inom landstingets andra verksamheter? Hur kommer tillgänglighet till patientens ”egna” specialistläkare eller specialistsjuksköterska se ut om de finns i Uppsala eller Stockholm? Kan det innebära att patienter och närstående mer eller mindre ofta måste åka till Uppsala eller Stockholm för att få vård? Vilken brist på kompetens innebär det att förflytta specialistsjukvård utanför landstinget? Finns risk för att vårt landsting inte kommer att ha den barn- och ungdomssjukvård som finns inom övriga Sverige?
Hur och när kan svaren på frågorna presenteras för och diskuteras med oss medborgare?
Kjerstin Karlsson, f d vårdenhetschef BUS i Gävle

Mer läsning

Annons