Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad vilja Gävle med kulturen?

Under några få svindlande minuter av den nästan tre timmar långa debatten mättes hela kulturåret upp; några millimeter av 4,9 meter. Eller: 167 kronor per år och Gävlebo.

Annons

Moderaternas entusiastiska ledare Inger Källgren Sawela måttade mellan tummen och pekfingret, så här mycket sliter kulturen åt sig av Gävles mångmiljardbudget. En knapp strimma av ljus mellan fingarna, inte mer.

En kostnad på marginalen, men när skattemedel sätts av till kultur känner sig många kallade att stiga upp i talarstolen.

Särskilt Marina Alfredsson-Bror hade mycket på hjärtat, utan att få något begripligt sagt. Dock lyckades hon till slut; ett klart och tydligt nej. Ingen hade, efter hennes flit, slit och stångande med orden, väntat sig något annat.

Gunilla de Maré, vanligtvis klok, hänvisade till den ”kreativa klassen”, som tror sig bidra med sina bästa sidor, på vår bekostnad. de Maré hade läst den senaste rapporten från Svenskt näringsliv, och där fanns inget som visade kulturens dragningskraft på de sysselsättningskapande klasserna. Därför avslag, som alltid i kulturfrågor.

Roger Hedlund och Birgitta Sandstedt ställde sig i politiskt och intellektuellt utanförskap, men hade samlat sig till en kortfattad, och illa skriven, kommuniké där sverigedemokraterna tar avstånd. Nu från ”vänsterfalangen” i fullmäktige. Torsten Ahlén, som tillfört partiet en aning tankekraft, får allt bli en aktivare partiarbetare.

Men debatten hade sina ljusa ögonblick. Carina Blank höll ett kulturellt linjetal som retoriskt strävade mot det som kan ses som mer lysande än flummigt; kulturell allemansrätt. En fråga om självförtroende.

Bodil Ceballos kan tala och Hans Wahlström talar väl. Kenth Lövgren argumenterar övertygande och Mikael Dahlberg försökte ansluta till en konservativ kultursyn (nej till alla utsvävningar, var nöjd, sitt still) och hedervärt vaktslående om skattebetalarna. Att det låter gnälligt är inte alltid hans fel. Björn Frankson ville betala av på pensionsskulden, och det är väl hedervärt.

Och demokrati kan vara aningen trög och svår, men det är kanske det som är dess styrka. Men fullmäktige bevisade i går att ordet verkligen är fritt när debatten sträckte ut sig mellan Gävlepolitikens motpoler; modet att våga och satsa till vänster, försiktighet, klentrogenhet och Jante till höger.

Nu går Gävle vidare mot det som mer och mer ser ut som en hygglig chans att ro hem. Protester och invändningar får majoriteten leva med. Vinner vi är snart allt förlåtet.

Mer läsning

Annons