Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vågar ni fika här?

Fikasugna kulturkoftor i Gävle får, efter Kafé Spegelns insomnande, ta bussen till Sandviken. Där står konstnären Elvy Drugge bakom en disk fylld med diverse bakverk och säljer antingen en kaka eller ett konstverk.

Annons

Kontrasten är stor mot de McFik som ploppar upp överallt, jättemuffinsens tyranni. Till Konstifik har Elvy Drugge istället samlat ihop ett disparat möblemang från 1950- och 60-talet, som hon har dammsugit loppisar på. Priset på kaffet är högst överkomligt.

– Även fattiga konstnärer ska ha råd att gå ut och ta en fika, som hon säger.

Nu är Konstifik inte bara ett kafé; i själva verket är kaféet ett svepskäl för konsten, ett slags sockermuta för gäster i galleriet. För konsten, väggarna som lånas ut för den och ateljéverksamheten, är kärnan. Konstifik drivs av en förening med stöd från Arbetsförmedlingen och lokalerna ska fungera som ett kreativt centrum för föreningens medlemmar.

– Konstnärer i Sandviken som vill ställa ut har inte riktigt haft något ställe att göra det på.

Konstifik har ett, som hon säger, ”superduperläge”, mitt emot Konsthallen och med Galleri Galaxen som nära granne, med Köpmangatan som ett konststråk genom Sandviken.

Tanken är att det ska bli en ny utställning i månaden. Först ut är Elvy Drugge själv.

– Det blir ett litet konstcentrum häromkring. Det är bra att mycket finns på samma plats.

Hon har inte målat specifikt för utställningen, som därför har en något ihopsamlad karaktär. Hennes abstrakta målningar gör sig bäst i stort format, och jag tycker om de mer utflippade inslagen i de figurativa målningarna, där hon låter utedass sväva ovanför marken med repstegar och får spermier i XL-format att krascha på en åker.

Elvy Drugge drar sig inte heller för att provocera, som i porträttet av en man iklädd en genomskinlig negligé. Ett motiv kan jag inte slita blicken från – en naken flickbebis, med någonting åldrat över ansiktet, som med en provocerande min ser tillbaka på betraktaren. En kaxig feminism redan från späd ålder.

Kanske ter sig dessa motiv mer provocerande i kafémiljön. Bebisen hade inte släppts in på ett av dessa standardiserade McFik. Tack och lov har hon en given plats hos Elvy Drugge.