Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välfärdssamhälle?

Annons

Vart håller vårt fina trygga välfärdssamhälle på att ta vägen?
I princip finns det två vägar man kan gå för att bygga ett samhälle. Man låter individen se om sitt eget hus eller så bygger man upp strukturer för att alla skall med i båten. Vi i Sverige valde det senare alternativet mycket tack vare en stark arbetarrörelse som kämpade hårt vid seklets början för att inympa begrepp som jämlikhet och solidaritet i politiken. Två viktiga delar i detta samhällsbygge var att alla skulle ha möjlighet till likvärdig utbildning och att alla skulle ha tillgång till likvärdig vård och omsorg.
Det som har hänt under de senaste åren är därför mycket oroande. Att så kraftigt minska skatteuttaget genom de s.k. jobbskatteavdragen får stora konsekvenser för skola, vård och omsorg.

Det är ingen lösning att starta företag för att leverera kunskap till ungdomar som har skolplikt och som dessutom har med sig de framtida intäkterna i en påse pengar från stat och kommun. Budgeten är enkel (100 elever multiplicerat med lika många pengapåsar); då gäller det bara att anpassa kostnaderna. Bingo! Hur gör de för att få 100 elever till de privata skolorna, – jo de erbjuder dem en dator, praktik utomlands, garanterat bra betyg mm. De vill ha elever som ger så lite problem som möjligt, och detta medför segregering. Det oundvikliga resultatet blir att lärare tvingas ge högre betyg än befogat för att trygga sina egna jobb och säkerställa ägarens vinster. Min slutsats blir att vinstdrivande företag inte ska driva skolor: Våra skattepengar går till företagsvinster och det finns risk för felaktig betygssättning, risk för segregering av barn och ungdomar, segregering mellan stadsdelar, olikheter mellan stad och landsbygd mm.

Tittar vi på vårdsektorn ser vi samma problem; en privat vårdinrättning finansieras genom X antal slantar från staten (skattepengar) som följer med varje patient. Finansieringen sker på i princip samma sätt som i den verksamhet som drivs av landsting eller kommun. Den avgörande skillnaden är att ett privat vårdföretag måste skapa sig ett överskott för att tillfredsställa sina ägare. Kunderna – d.v.s. patienterna – finns i mängd, de äldre som behöver omvårdnad blir fler och fler. Stordriftsfördelar, fler kunder/patienter (påsar pengar) på färre antal personal, ger mer pengar över i kassan.

Om man sedan kan lyfta över dessa pengar till ett moderbolag som har sitt säte i ett skatteparadis så är det ju bara ytterligare en fördel. Och vips så sitter vi där, vi skattebetalare (patienter, anhöriga, väljare) som stora förlorare.
- Hur kunde det bli så här, frågar vi oss förvånade den dag vi blivit långvarigt sjuka eller gamla med behov av vård och upptäcker att välfärdslandet Sverige endast är en blek kopia av vad det en gång var. Då kanske vi börjar ifrågasätta de 100 miljarder i jobbskatteavdrag och de 5 miljarder i sänkt krogmoms som vissa politiker ryckt ifrån vår gemensamma sektor. De tusenlappar jag fått mer i månaden kan jag gärna avvara så att våra ungdomar får en bra och likvärdig utbildning oavsett var de bor och vilken social eller etnisk bakgrund de har. Detsamma gäller våra äldre, sjuka, arbetslösa, missbrukare, kriminella etc. Jag räds ett framtida samhälle där allt handlar om att vara född av rätt föräldrar. Den segregering som nu är i full gång i Alliansens Sverige är därför ett hot mot hela vårt samhälle. Att prata om valfrihet är endast ett retoriskt grepp som är till för att förvilla, det låter bra men om de alternativ som ges är sämre än tidigare är det på svenska en ren och skär lögn.

Ett samhälle som vill värna sina invånare behöver politiska företrädare som förmår agera efter devisen: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Lars Dahlqvist
En enskild medborgare

Mer läsning

Annons