Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Valfrihetens ofrihet

Annons

Jag är så dålig på det här med valfrihet. Jag har ingen ork och ingen tid att sätta mig in i alla val jag förväntas göra, så jag väljer aldrig. Jag strejkade när brevet kom om att jag skulle välja husläkare för mig och mina barn. Jag strejkade när jag skulle välja el-leverantör. Jag strejkade (medvetet näbbigt) när mina pensionspengar skulle placeras i hundratals olika fonder. Jag stannade på soffan.

Jag vet inte om det här personlighetsdraget gör att det blir bättre eller sämre utfall för mig personligen. Men jag väljer i alla fall aldrig fel, eftersom jag vägrar att välja. (Jo, jag röstar såklart i allmänna val.)

Valfrihet inom det gemensamt finansierade ses som något odelat positivt, självklart och normalt i dag. Fast jag stretar emot och önskar att vi stannade upp och tänkte efter ibland. Det här med vad vi anser vara normalt förändras nämligen över tid, nästan utan att vi märker det.

 

För 20 år sedan var privatisering av välfärden otänkbart. Det fanns inte på kartan. Det var på den tiden politikerna hävdade att de värnade den generella välfärden, det vill säga en välfärd åt alla, oberoende plånbokens tjocklek. Men så vann Bildt och hans Moderaterna valet 1991, och det första de gjorde var att riva upp ”Lex Pysslingen”, det vill säga den lag som förbjöd statsbidrag till privata daghem som drevs med vinstsyfte. (Pysslingen var Sveriges första fristående förskola och startades 1984, samma år som lagen Lex Pysslingen drevs igenom.)

Så började friskolorna poppa upp, en efter en. Socialdemokraterna vann valet 1994 men då hade det som tidigare varit helt otänkbart förvandlats till något tänkbart och nästan normalt. Privatiseringarna fortsatte, om än i ganska sakta mak. Privata vårdföretag, hälsocentraler och äldreboenden, alla såg de yrvakna dagens ljus. Så kom året 2006 och vi fick ett nytt maktskifte. Alliansen tog över. I december 2006 skriver socialminister Göran Hägglund (KD) en debattartikel i Dagens nyheter. Där slår han fast att: ”Vinster i vården är inga problem. Vi avskaffar stopplagen.” (Stopplagen kallades lagen som förbjöd privata sjukhus finansierade av skattepengar.)

Sedan gick det snabbt.

I dag drivs ungefär tio procent av all vård i Sverige i privat regi, inom omsorgen drygt tolv procent, i grundskolan över femton procent och nästan hälften (48 procent) av alla gymnasieskolor. Det handlar om miljarder skattekronor som går till privata företag.

Det som tidigare var helt otänkbart har förvandlats till något absolut tänkbart och helt normalt.

I dag höjer ingen på ögonbrynen när nya privata företag breder ut sig i välfärden. ”Valfrihetsreform” kallas det, i alla läger. Höger, vänster, uppifrån och underifrån. Den som ofint nog påpekar problemen med denna nya valfrihet anses vara bakåtsträvare.

Det finns dock komplikationer med valfrihetsreformen. Först och främst handlar det om att när vi släpper in allt fler privata alternativ inom välfärden så urholkas det offentliga. Det finns bara en viss peng, våra skattemedel, att fördela. När nya privata alternativ, förskolor, skolor, hemtjänst, äldreboenden, startas innebär det att allt mer av våra gemensamma slantar går till privata företag. Lika mycket slantar försvinner från välfärden i offentlig regi. Det kommunala dagiset eller äldreboendet har inte längre tillräckligt med skattemedel för att behålla antalet anställda eller sina fastigheter. Det finns inte längre tillräckligt med slantar för att rusta upp offentliga lokaler. Det går helt enkelt inte att bibehålla en god kvalitet. Det får till resultat att de vårdtagare och elever som orkar välja flyr det offentliga till det privata. Så urholkas det offentliga allt mer.

Följden blir att den generella välfärden dör svältdöden.

Därför valfrihetsstrejkar jag med stolthet.