Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vampyrerna framkallar ett beroende

När jag ser Alan Balls nya tv-serie ”True Blood” inser jag vad som är fel med ”Generation Kill”, en annan hypad HBO-serie.

Annons

Det är skillnaden mellan lust och läxa, party och plikt, och den visar upp en av få negativa aspekter med de senaste årens boom av kvalitets-tv – att pretentionerna konkurrerar ut underhållningsfaktorn.

Efter första säongen av Alan Balls hyllade ”Six Feet Under” tröttnade jag just på dessa pretentioner, men i ”True Blood” (snart på Canal Plus) finns ingenting annat än underhållning i dess renaste form.

Baserad på Charlaine Harris romaner om vampyrer i den amerikanska södern, är ”True Blood” en kombination av ”Dracula” och ”Dawson’s Creek”, en fusion av skräck och skratt med lite för snygga skådespelare i en ångande Tennesse Williams-miljö.

Tack vare att japanerna har uppfunnit syntetiskt blod, kan vampyrerna komma ut ur kistan och kräva sin plats i det normala samhället, nu när de inte längre behöver mörda människor för att säkra sin existens.

Seriens hjältinna är Sookie Stockhouse, servitris som kan läsa tankar, fast i en sydstatshåla och oerhört intresserad av vampyrer, så när 173-årige Bill kliver in på hennes sylta dröjer det inte länge förrän hon börjar fantisera om honom. Bara det att hon slipper höra hans tankar attraherar; förmågan att höra pojkars snuskiga inre monologer har gjort henne till en överårig oskuld.

Samtidigt som vampyren kommer till byn mördas stans slampa, seriens mysterium som driver motorn i ”True Blood”.

”Popcorn-tv för smarta människor”, kallar Alan Ball själv serien, och berättar att han fastnade för berättelsen av baksidestexten på en av böckerna: ”Kanske var det trots allt inte så smart att skaffa en vampyr som pojkvän.”

Det märks att han gjort serien med lust, fyllt varje scen med ett slags lekfull, sexig och smart spänning. Bara de två första avsnitten är lika beroendeframkallande som det vampyrblod som människor i serien knarkar i stället för kokain.

Vampyrismen blir en metafor för homosexualitet, med repliker som ”jag tror inte att Jesus hade haft något emot vampyrer” och Åke Green-typer som på tv debatterar med vampyrpundits som kräver rättigheter för sin minoritet.

Att göra homokopplingen känns så för tio år sedan, se exempelvis ”X-Men”-filmernas försök i samma genre.

Men det elementet är inte tillräckligt störande för att köra en påle genom hjärtat på ”True Blood”.

Washington Posts tv-kritiker Tom Shales liknar serien vid ”Twin Peaks” – udda karaktärer i en mordisk småstad. Är det inte det som vi väntat länge på nu, ett nytt ”Twin Peaks”?

T

ill sist:

Nyheter på tv känns ofta som ett slöseri med tid. Varför ägna en halvtimme åt det som kan läsas mycket snabbare i tidningen? Nyhetssändningarnas bildberättande är oftast uselt. Men i ett inslag om generaldirektörer som inte gör något på sina jobb, slutade ”Nyheterna” i TV4 med en skylt med texten ”Vilorum”. En av få gånger man inte lika gärna kan blunda och lyssna.

Mer läsning

Annons