Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vampyrernas omvända klassresa

I somras på semestern ställde jag alarmet för att inte missa något avsnitt av ”Unge greve Dracula” i SVT:s Sommarlovsmorgon. Inte särskilt vuxet, jag vet.

Annons

Komediserien handlar om en kille med tonårsproblem. Han vill vara som vanligt. Inte bli vampyr som pappa.

Men jag var förhäxad. Jag tyckte så synd om den där stackars vampyrfarsan modell överårig, illa medfaren hårdrockare. Lika förstörd och törstande som Ozzy Osbourne. Han lyckas aldrig få till det i vår moderna köpgalleriavärld. Ingen tror på honom annat än som halloweenskämt.

Nu sägs överallt att vampyrer är populära igen. Vampyrfilmvåg? Kanske det. Men egentligen finns det väl alltid någon liten blodsugarrulle på gång någonstans. Symbolen är alldeles för tacksam för att lämnas ifred.

Det intressanta är mer hur vampyrerna ser ut. I olika tider. Skrämmande? Löjliga? Läckra?

Inte är vi så nyfiket rädda för det okända som förr i alla fall.

Då när modiga upptäcktsresande utforskade exotiska platser på den fysiska kartan. När Freud utforskade det mystiska mänskliga psyket. Spänningen var på topp och att utsätta sig för blodsugaren var att hänge sig åt förbjudna, undertryckta lidelser.

Ingen brydde sig särskilt om hur greve Dracula själv mådde. Han tillhörde en gammal högfärdig aristokrati. Han var sinnebilden för ondskan, en elaking som bekvämt och bokstavligen livnärde sig på den omgivande bondebefolkningen.

Senare tiders vampyrer har istället kommit att symbolisera utanförskapet. Gärna porträtterade som en utsatt minoritet, förtryckt genom historien. En grupp som lyckats skapa sin egen stolta kultur, som krävde sitt rättmätiga erkännande.

Om dessa blodsugare blev jagade på film så var de åtminstone fortfarande både snygga och starka.

Men dagens vampyrer. Suck. Snacka om att ha det eländigt. Värre ändå än min daterade hårdrocks-Dracula i barn-tv.

De äger varken slott eller flashiga Parisvåningar utan bor i en sunkig hyreslägenhet i Blacke- berg.

Allt är sjaskigt. Tunna sjaviga kläder mitt i vintern, inga möbler. Förortsvampyrerna hänger i gångtunnlar eller bland alkisarna utanför tunnelbanan i nya filmen ”Låt den rätte komma in” efter John Ajvide Lindqvists roman.

I en annan ny svensk film (”Vampyrer” rätt och slätt) är vampyrerna kringdrivande hemlösa, i täckjacka från Myrorna och med stilett i fickan. Bleka unga tjejer som tycker att hela livet suger och dessutom är förföljda av ett hotfullt manligt mc-gäng.

Vampyren har gjort en lång klassresa. Neråt. Men man kan fortfarande bli rädd. Av helt andra orsaker. Jag menar för bilden av hur samhället ser ut just nu och inte för ett bett i halsen. Blodsugar-chic. Brrr.

Mer läsning

Annons