Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var är jul­stämningen i årets julkalender?

Efter att ha sett några avsnitt av årets julkalender ”Superhjältejul” har jag konstaterat två saker: Dels att jag nog alls inte tillhör den tänkta publiken, dels att julkalendern lider en viss brist på julmys och/eller julstämning.

Annons

Hur stor behållning man har av sagda julkalender beror förstås på hur mycket man gillar Stålhenrik och Supersnällasilversaras diverse äventyr. I det avseendet känner jag mig åldersmässigt diskvalificerad att riktigt bedöma kvaliteten. Olika årgångars julkalendrar kan ju rikta sig till olika åldrar, och jag antar att den här inte riktar sig till cyniska och aningen sarkastiska trettioplussare.

Däremot förundras jag över den delvis strama och sterila miljö som kalendern utspelar sig i. Det är förståeligt att det är svårt att få fram den rätta julkänslan när man spelar in serien under våren, men varför denna grådaskiga betongmardröm? Öde miljöer och en gråbeigebrun färgsättning som illustrerar elakingarna och den riktiga världen.

Kontrasterna med scenerna på planeten Julstjärnan är minst sagt slående. Trots att det märks att de är i en studio så känns det ändå mer intressant och levande än skildringen av livet – eller bristen därpå – i äkta miljöer på jorden. En begränsad budget kan förklara varför handlingen ofta utspelar sig där den gör, men inte varför det måste se ut som gammal skräckpropaganda om livet i DDR.

Jag förstår att bildspråket är där för att förmedla ett budskap, men det påminner mest om ångestfylld studentfilm. Scenerna från överskurken Gjertas högkvarter tycks vara filmade i ett trapphus, och jag väntar bara på att Peter Lorre från Fritz Langs M ska dyka upp ur skuggorna för att lura med sig intet ont anande små barn. Det blir övertydligt på ett sätt som inte alls känns underhållande utan bara deprimerande.

Efter en snabbkoll insåg jag att även fjolårets julkalender, ”Skägget i brevlådan”, körde med en likaledes avskalad och onaturlig (om än färggladare) estetik. Jag har aldrig haft någon speciell favoritkalender, så det är inte av nostalgiska skäl som jag ställer mig frågande till det nuvarande formatet. Men skulle det verkligen skada att ha lite mer äventyr och magi i stället för konstnärligt överdriven realism? Eller är det kanske en alltför cynisk och sarkastisk generation som gör dessa kalendrar?

Till sist några ord om På spåret. Kort och gott: Jag saknar verkligen Oldsberg och Hellberg. (Herregud, jag håller kanske på att bli gammal och nostalgisk ändå …) Men om jag får önska mig en sak till en eventuell nästa säsong, så är det att Fredrik Lindström får vara ensam programledare och domare. Då skulle han få det utrymme som han vill uppenbarligen vill ha, och den hopplöst torre Luuk skulle åtminstone inte saknas av mig. Tack på förhand, jultomten.

Staffan Åhman

Mer läsning

Annons