Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vår bästa tid är nu

Annons

Det var bättre förr, men bara för att ”förr” på den tiden var ”nu”. Desto tidigare man kommer till den insikten desto intressantare låter den nya generationens rockmusik. Jag betvivlar inte det rätta och riktiga i en gammal stofils utlägg om att inget någonsin kommer slå AC/DC på Råsunda 1984, besvärligt blir det däremot när den samme hävdar att den meriten medför att bandet är lika oslagbart i dag. Om man anser att åsynen av en 53-årig Angus Young hanka sig fram över scenen iförd en utsydd skoluniform är höjden av adrenalinkick, ja, då måste man nog ha investerat i ett par skygglappar stora som segel.

Att någon som köpte Iron Maidens ”Powerslave” samma dag den släpptes dyrkar nämnda akt över allt annat är i och för sig mer förståeligt än att vissa av dagens tonåringar gör det. Inte för att det är något fel i att digga storasyskonens, eller i de yngstas fall – mammas och pappas – skivsamling. Det är däremot inte helt dumt att ge sig och ut och upptäcka något nytt och vitalt istället för att snöa in på en pengamjölkande gubbklubb vars medlemmar inte har ett skit gemensamt med en.

Då tänker jag först och främst inte på Steve Harris flaggskepp, utan på Kiss. Bandet som på fullaste allvar planerar att sätta ihop en ny laguppställning helt utan originalmedlemmar för att kunna fortsätta tjäna pengar utan att turnera. Inte nog med att akten passerat bäst-före-datumet, den har alltså ruttnat till den grad att det växer upp nya vidriga livsformer i mögelhärden.

Underligast beteende finner man dock hos folk i min egen ålder, som är precis tillräckligt gamla för att ha upplevt en eller två större trendskiften passera och därmed anser sig vara luttrade nog att kunna döma ut nya uttrycksformer som skit. Hallå era nötter; New York-hardcore, goth rock, death metal eller vad det nu än är ni vill framhålla som musikskapelsens krona har också varit ”inne” och marknadsförts av tonårsblaskor och MTV. Vardera genre innehåller precis lika mycket meningslösa karbonkopior och pojkbandsvarianter framtagna av skivbolagen som den emo och metalcore ni bespottar. Enda skillnaden mot de rådande trenderna är att stilarna som var allra mest poppis för tio eller tjugo år sedan har haft tid på sig att vaskas ur. Vi minns inte det allra värsta skräpet som kom och har haft tid till att samla ihop tillräckligt många fullträffar för att kunna ställa i ordning ett troféskåp och bevisa att [fyll i din älsklingsstil här] fört med sig god smak och kvalitet.

Personligen blir jag glad av att möta en unge på gatan som ser ut som ett vandrande tjafs och stolt bär en t-shirt med reklam för As I Lay Dying eller Kill Hannah. Det är inte min musik, jag gillar den inte och kommer aldrig att skaffa en likadan tröja. Men jag har ändå tusen gånger mer gemensamt med den ynglingen än de hockeyspelande hårdrockarslynglarna som hotar det sminkade fanet av mjukmangel i fråga med stryk.

I en värld där massor av människor tycks, för det första känna till och för det andra bry sig om ett fenomen som Blondinbellas blogg ska man vara glad över att det finns unga människor som söker efter något helt annat. Trots att deras klasskamrater, som tror sig vara bättre för att de följer redan etablerade stilar, hackar på dem vid varje möjligt tillfälle.

De är ta mig fan mer punk än vad många osnutna Discharge-dyrkare vågar vara.