Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var finns motkrafterna?

Var finns medkänslan, förståelsen?

Varför är det så tyst där ute?

Vi förväntade en hel del kommentarer och inlägg när Arbetarbladet publicerade en artikelserie om de ensamkommande flyktingbarnen. Det är en känsloladdad fråga där inte minst kommunernas olika ställningstaganden fått debattvågorna att svalla.

Annons

Vi hoppades att det skulle bli en diskussion om våra möjligheter att erbjuda ett bra mottagande, om hur prövningen skulle kunna ske på ett rättvist sätt, hur de unga flyktingarna skulle kunna få en ny start i livet. Men vad blev det: Mängder av kommentarer på webben, nästan uteslutande inlägg som andas ifrågasättande, misstro och främlingsrädsla. Är de ”riktiga” flyktingar? Är de verkligen barn? Vilka har hjälpt dem hit och varför? Hur hade de råd att betala flygbiljetten?

föll Berlinmuren, efter några mörka decennier där människor i tusental riskerade livet för att ta sig igenom minfält och kedjan av skarpskjutande vaktposter. Tänk bara tanken att de som flydde från det politiska förtrycket i DDR skulle ha mötts av samma misstro som möter flyktingarna från krigs- och våldshärjade Somalia och Afghanistan.

i artikelserien de två grannkommunerna Hofors och Ockelbo, som kommit fram till helt motsatta beslut om de ensamkommande flyktingbarnen. I en webbenkät svarar samtidigt 70 procent att Ockelbo gjorde rätt i att säga nej. Jag tror inte ett ögonblick att det motsvarar inställningen hos befolkningen i stort.

den mest omtalade och kritiserade ”nejkommunen”, visade en opinionsundersökning att en klar majoritet av invånarna var för att erbjuda plats åt några ensamkommande flyktingar. Den generositeten, den medkänslan tror jag finns i minst lika hög grad i vår region.

är ni så tysta, varför vågar ni inte ge uttryck för er uppfattning?
Den motbilden behövs så innerligt väl för att sprida ljus och värme i decembermörkret.

Mer läsning

Annons