Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var går gränsen?

Skolfotoföretaget som kom på den fantastiska idén att erbjuda retuschering av skolfotona har backat. Först försökte de förklara att de inte skulle ändra näsor och så på folk, utan bara göra tänder lite vitare och ta bort finnar och så. Men sen backade de helt. De skäms. Det var en dålig idé, de vill inte bidra till utseendefixeringen.

Annons

I senaste numret av tidningen Veckorevyn gör de ”kändis-retusch” på tre alldeles vanliga tjejer. Halsar dras ut, midjor dras in, bröst bullas upp, hyn slätas ut och görs gyllene, ögonen förstoras, näsorna fixas, läpparna blir fylligare, håret får extra glans och så vidare och så vidare.

Reslutatet liknar vagt originalet.

Det är inte dieter och personliga tränare och plastikoperationer som ger kändiskvinnorna den perfekta looken, konstaterar tidningen. Det är retuscheringen.

På omslaget av samma tidning står en leende tjej med vind i håret (”Så fixar du volymhåret som syns!”, med vindmaskin kan man undra men det är olika produkter det handlar om såklart), huden är jämnt gyllenbrun, ögonen stora, läpparna fylliga och så vidare och så vidare. Ni fattar.

Varför håller man på sådär. Kan man undra.

Det blir ju bara ljug alltihop.

Och miljoner människor drabbas av grym utseendestress men idealen är ouppnåeliga eftersom det är fejk alltihop så hur mycket man än gör blir man aldrig så ”perfekt”.

Men man går på det. Eller hur?

Var går gränsen, undrar jag. Hur långt kan man fejka och göra om utan att det blir galet? Varför känns det okej att färga håret men mindre okej att spruta in Botox i ansiktet? Varför känns det okej att ha strumpbyxor som håller in magen men mindre okej att förstora brösten?

Varför gillar jag Dolly Parton och Oscar Wilde-citet ”being natural is simply a pose” men ogillar glamourmodell-fenomenet och silikon i läpparna?

Å ena sidan vill man känna sig fin och snygg och är beredd att ta till hårfärgningsmedel och rakhyvlar för att göra det men å andra sidan blir man förbannad över sjuka ideal (och Veckorevyns uppenbara dubbelmoral, men den var ju ingen nyhet så ilskan över det är gammal och välbekant).

Det är inte så jäkla lätt helt enkelt tänker jag och kollar på Trinny och Susannah i Kanal 5 som åker runt i Storbritannien och försöker få fabriksarbetare att vara mer glamorösa på jobbet och gamla tanter att våga handla på H&M och såna grejer och de nyper folk i midjan och lyfter ogenerat på deras bröst och häller sen i dem bubbelvin och det känns faktiskt väldigt sympatiskt trots att i alla fall den ena av dem (jag lär mig aldrig vem som är Trinny och vem som är Susannah, men jag tror det kan vara Trinny jag menar) verkar vara åldersnojig och botoxad som få.

Så vad ska man säga. Gör om, men lagom? Fixa till, men undvik kirurgi?

Så länge kan vi väl vara glada över att vi slipper retuscherade skolfoton.

Mer läsning

Annons