Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Var Kerstin verkligen första riksdagskvinnan?

Tisdagen den 13 september 1921 tuffade ett tåg fram genom Bohuslän på väg mot Göteborg. I en av kupéerna satt en kvinna i femtioårsåldern och bläddrade i en tidning. Hon hette Kerstin Hesselgren, kom ursprungligen från Hofors och hade under några år varit en av de tongivande i kampen för kvinnlig rösträtt. Nu var det slaget vunnet så den här hösten, för 90 år sedan, var landets kvinnor för första gången välkomna till valurnorna.

När De frisinnade i Stockholm frågat om fröken Hesselgren ville stå med på deras valsedel hade hon tackade ja. Men hon placerades rätt långt ner på listan så det var nog inte riktigt meningen att hon skulle komma in i riksdagen.

Nu hade större delen av svenska folket röstat i andrakammarvalet, men väljarna i Stockholm och några andra län skulle få vänta ännu några dagar. Sedan skulle det dröja ännu en tid innan alla röster var räknade, så det den här dagen stod det just ingenting om valet i tidningen.

Men så föll hennes blick på en rubrik som förkunnade att hon, yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren, redan utsetts till Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot! Hur i hela friden hade det gått till?

Vid den här tiden, och ända in på 1970-talet, bestod riksdagen av två delar där andra kammaren valdes direkt av folket, medan första kammaren utsågs av landstingen och en del större städer.

Måndagen den 12 september hade representanter för Göteborgs stad samlats för att utse fem ledamöter till första kammaren. Och där enades socialdemokrater och frisinnade om att föra fram Kerstin Hesselgren som en av sina kandidater. Men när platserna fördelades hamnade hon bakom tre socialdemokratiska karlar och en högerman, så det var först efter lottdragning som det stod klart att Sverige skulle få sin första kvinnliga riksdagsledamot.

Märkligt nog hade huvudpersonen själv ingen aning om det här politiska rävspelet. Hon var inte tillfrågad i förväg och ingen hade meddelat henne resultatet. Så när Kerstin steg av tåget på Göteborgs central tackade hon sin lyckliga stjärna att hon fått syn på notisen i tidningen, så att inte det väntande pressuppbådet överraskade henne med nyheten.

Kerstin Hesselgren blev alltså den första kvinnan i Sveriges riksdag. Så stod det i tidningarna då och så har det stått i alla uppslagsböcker och tidningsartiklar sedan dess.

Men faktum är att det är fel! Kerstin från Hofors var inte den första – utan den andra – kvinnan som valdes in i Sveriges riksdag.

Hon utsågs ju till ledamot av första kammaren vid ett möte på eftermiddagen den 12 september 1921. Dagen innan, söndagen den 11 september, var det val till andra kammaren i större delen av landet. Bland annat i Sörmland där godsägaren Elisabeth Tamm från Fogelstad tog ett mandat för de frisinnade. Alltså en dag före Kerstin Hesselgren.

Fredagen den 16 september fortsatte andrakammarvalet och då röstades ytterligare tre kvinnor in av väljarna i Stockholm och Göteborg. Så när riksdagens båda kamrar samlades strax efter nyår 1922, fanns där fem kvinnor som alla kunde göra anspråk på titeln ”Sveriges första riksdagskvinna”. Men den som valdes in allra först var faktiskt Elisabeth Tamm.

Om vi återvänder till Kerstin Hesselgren så föddes hon 1872 i Hofors där hennes far var läkare. Och trots att hon räknades som en fin familjeflicka fick hon på nära håll uppleva klassmotsättningarna och fattigdomen både på bruket och i skogsbyarna. Hon följde ofta med när pappa Gustaf reste runt med häst och vagn för att besöka sina patienter och det fick henne tidigt att fundera över livets orättvisor.

Kerstins mamma var liberal, ja nästan radikal, åtminstone för att vara en doktorinna på 1800-talet, och hon uppmuntrade sin dotter att utbilda sig och bli en självständig yrkeskvinna.

Att bli läkare, som sin far, var länge Kerstins stora dröm.

– Men på den tiden ansågs det oerhört ansträngande för en flicka att studera, berättade hon långt senare. Några hade visserligen gjort det, men jag var sjuklig, ansågs ha anlag för tuberkulos och avråddes så intensivt att jag till slut gav tappt och gick in för den tidens vanliga borgerliga flickuppfostran – att läsa för en guvernant ett år i en pension i Schweiz och sedan ta kurser av olika slag.

Tiden i Schweiz blev den värsta i Kerstin Hesselgrens liv. Hon vantrivdes svårt, blev sjuk och kände sig ensam. Och i ett brev till föräldrarna skrev hon: ”Ack Hofors, vad jag längtar förfärligt hem till dig”!

Tillbaka i Sverige gick hon en sjuksköterskekurs i Uppsala och en utbildning i kirurgi som gjorde att hon 1895 utexaminerades som Sveriges första kvinnliga fältskär – ett yrke som redan då var på utdöende.

Kerstin avskydde att laga mat men utbildade sig ändå till skolkökslärarinna och inledde därmed en lysande karriär inom det sociala området. Hon utsågs till bostadsinspektris i Stockholm 1906 och väckte en del uppmärksamhet när hon dömde hon ut dragiga, fuktiga och mögliga hyreshus, ja hela, kvarter, som människoovärdiga.

Sina största insatser i yrkeslivet gjorde Kerstin Hesselgren som Sveriges första yrkesinspektris, en befattning som hon hade från 1913 till pensioneringen drygt tjugo år senare. Hennes främsta uppgift var att försöka förbättra villkoren för kvinnor på arbetsmarknaden men hon engagerade sig också inom en rad andra områden: bostäder, mathållning, hälsovård, utbildning och ekonomi.

Trots att hon var så på hugget när det gällde sociala frågor deltog hon inte i det politiska arbetet i början av 1900-talet, inte ens i kampen för kvinnans rösträtt. Men så kom hon i kontakt med den liberala kvinnosakskvinnan Emilia Broomé som övertygade henne om att det enbart var genom politiskt inflytande kvinnorna kunde driva igenom sociala reformer. Den insikten ledde till att Kerstin Hesselgren 1917 sökte sig till föreningen Frisinnade kvinnor.

Förutom några år på 1930-talet satt hon i riksdagen ända till 1944. Hon var liberal i grunden men stod socialdemokraterna nära i många frågor. Det gjorde att hon länge värjde sig för att låta sig fångas upp i partipolitiken och i riksdagen uppträdde hon i många år under beteckningen frisinnad vilde. Ändå utpekades Kerstin Hesselgren 1930 som tänkbar socialminister i frisinnade C G Ekmans regering. När hon sex år senare valdes in i andra kammaren som folkpartist var hon ännu inte medlem i partiet.

I riksdagen intresserade sig Kerstin Hesselgren mest för socialpolitik och frågor som rörde kvinnors rättigheter inom olika områden. Hennes engagemang gjorde också att hon blev Sveriges delegat i Nationernas Förbund. Där drog hon världens blickar till sig när hon 1935, mot reglerna, fördömde stormakten Italiens angrepp mot Abessinien, nuvarande Etiopien.

Fröken Hesselgren avled i Stockholm sensommaren 1962, 90 år gammal.