Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vår Vergilius till näthelvetet

Ett litet experiment: Hur långt kan jag skriva denna recension av Andreas Ekströms nya ”Google-koden” och Ken Aulettas ”Googled” (utgiven i höstas) utan att googla?

Uppenbarligen klarade jag inte av en mening utan att använda det nya verbet ”googla”, ett varumärke som har blivit en vardaglig handling, ”som att borsta tänderna” enligt Ken Aulettas bok. Google är vår Vergilius till näthelvetet, en röra utan Googles ledande hand, som strukturerar upp alla sidor och låter sin hemliga algoritm – mer om denna heliga Graal senare – ranka vilka sidor som är av mest intresse för surfaren. Google samlar samtidigt information om oss som vore vi frimärken; som världens största stalkare katalogiserar sökmotorn våra preferenser. ”Det är bara vi som verkligen vet vad människor tänker, vad människor gör, vad människor köper, vad människor tycker om och vad människor är rädda för”, skriver Andreas Ekström i sin bok.

Googles historia har berättats tidigare, som i ”The Google story” och ”What would Google do?”, men aldrig så nitiskt som i Ken Aulettas version, där läsaren får möta grundarna Sergey Brin och Larry Page när de blott var två nördar med en dröm om att bygga världens bästa sökmotor.

Från mitten av 90-talet till i dag har företaget växt från ingenting till en jätte med dryga fem miljarder dollar i vinst, som äger 40 procent av nätannonserna, tar emot tre miljarder sökningar om dagen och har 20 000 anställda, en ”Googzilla” som har kastat om förutsättningarna på mediemarknaden. Startsidan är lika ren och jungfrulig som när företaget startades, enligt filosofin att en sökning ska gå så snabbt som möjligt, och intäkterna kommer från små länkannonser som auktioneras ut automatiskt. Google köper upp allt som visar överlevnadsförmåga i den digitala djungeln, såsom Youtube och Doubleclick.

Bara Googles enorma växtkraft är en bra historia, men mer intressant är storyn som företaget har skrivit om sig själv, en skicklig marknadsföring som den goda ängeln bland multinationella demoner som donerar friskt till välgörenhet och har ”don’t be evil” som slagord.

Både Auletta och Ekström dröjer vid beskrivningen av Googles huvudkontor i Mountain View – en lekplats korsad med Starfleet academy från ”Star trek”, där ingenjörer får sin mat gratis, sina kläder tvättade, sina nackmuskler masserade och, när dagen är slut, får sina kroppar hemkörda av Google-bussarna. Nördarnas paradis.

Om Google hade ett ansikte skulle det ha spetsiga öron. Jag tänker på Spock, för att fortsätta ”Star trek”-liknelsen, som har en briljant vetenskapshjärna men är i avsaknad av vad som benämns som EQ.

Google har samma problem.

De är upptagna med att bygga de perfekta tekniska lösningarna, hitta den enklaste vägen till all världens information, och tittar förvirrat upp från skärmen mot protester om bristande respekt för personlig integritet och copyright-skydd.

Ken Auletta har skrivit en nyanserad bok, som för fram kritikernas och fansens argument utan att själv polemisera, och det verkar vara en rimlig analys att Google-grundarna hela tiden har haft för avsikt att leka fina företaget.

Men även de bästa intentioner kan leda fel. Med den makt som Google har ansamlat, är det oroande hur företaget visar upp en teknokratisk arrogans styrd av vänster hjärnhalva. Stundtals framstår Google som en sekt, dyrkande den algoritm som, utan insyn, styr vilka som hamnar överst i sökningarna, vilket i en digital era är som att få prinsessan och halva kungariket.

Andreas Ekström har inte fått den access till företagstoppen som Auletta har, vilket är en betydande brist i hans bok, men en liten del av svagheten kompenseras med ett svenskt perspektiv, i synnerhet berättelsen om den svenska nätentreprenören Ted Valentin som fick kalla handen av algoritmen som uteslöt hans sidor, vilket är som att bli portad från stranden som glassförsäljare. Där visar Google sin kyliga teknokratfejja.

Google har betytt mycket för utvecklingen av nätet, men det är viktigt att inte bara rusa med, blint troende på ”don’t be evil”-slagordet – vilket, enligt Aulettas skildring, bara kom till av en slump.

Den stora allmänheten har alltjämt en välvillig inställning till Google, som har underlättat vardagen – Gmail, Google Maps, Google Translate, Google Reader med mera – och som har byggt upp ett förtroende som det krävs mer än Kina-debaclet för att pulverisera.

Många företag, från så kallad ”gammelmedia” som ser Google parasitera på deras arbete till mobiljättar som Nokia, har svårare att se Google som den gulliga lilla nallen.

Men det är ändå integritetsfrågan som, på sikt, kan bli Googles akilleshäl. Om användare känner sig utnyttjade av ett framtida Google, som lämnar vidare personuppgifter till stat eller kommersiella intressen, kommer det allseende ögat att rasa likt Saurons torn i slutet av ”Sagan om konungens återkomst”.

Hur långt skrev jag utan att googla? Vid Vergilius tog det stopp. I Googles tidsålder är finkulturella referenser till Dante öppna för alla.