Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Våra rädslor skildras trovärdigt

Stormmolnen hopar sig på himlen, som stora tussar av ullig bly. Ett oljigt regn faller. Men är det visioner om en kommande katastrof, sedda av en siare, eller är det en mentalt sjuk mans mardrömmar?

”Take shelter” har tagit vår tids rädslor och framtidsvånda och placerat dem i huvudet på Curtis LaForche, en arbetare från Ohio som kommer hem varje dag med smutsiga kläder. Han lever ett litet liv, men ett gott liv. Ett välfungerande äktenskap, ett kärleksfullt hem, ett jobb med knapp lön men tillräcklig för att han rakryggad ska kunna försörja familjen.

I filmens inledning säger en av hans kollegor att Curtis lever ett bra liv, och menar att det är den finaste komplimang en man kan ge till en annan man. ”Take shelter” låter skräcken för att förlora detta liv ta form i en storm så stor att allt som den passerar kommer att ödeläggas.

Oavsett om det är klimatförändringar eller en ekonomisk kollaps där mattan rycks bort under människors liv, präglas världen nu av oron för att livet som vi känner det kommer att upphöra, om det inte redan har upphört.

Stormen hade kunnat bli en övertydlig metafor, på samma sätt som Curtis hade kunnat bli en parodi på den gode arbetaren, men regissören Jeff Nichols och Michael Shannon i huvudrollen låter inte det metaforiska planet äta upp den smärta och den vardag som ligger under symbolismen.

Curtis har schizofreni i familjen, och när han börjar drömma om stormen är det lätt att misstänka att även han har drabbats. Han pendlar mellan att söka medicinsk hjälp och att ge efter för sina syner och bygga ett skyddsrum som slukar familjens ekonomiska resurser. Frågan om han är sjuk eller om stormen faktiskt kommer blir till slut ointressant.

Michael Shannon är magnifik, en skådespelare som kan knuffa en hel film framför sig. Han är perfekt i rollen med sin känsliga kantighet, där uttryckslöshet på ett märkligt sätt mixas med emotionell storm i ett och samma ansiktsuttryck. Jessica Chastain, som spelar hans fru, gör ännu en känslig rolltolkning. Man tror på deras kärlek.

Filmen förankrar de surrealistiska scenerna i en precist skildrad arbetarklassvardag, trovärdig ner till minsta plastkaraff med iste. Stämningen för tankarna till Lars von Triers ”Melancholia”. I båda filmerna riktas blickarna mot skyn där vår undergång närmar sig. Upplösningen närmar sig krypande långsamt, för långsamt enligt vissa, gissar jag. Men även om ”Take shelter” har de yttre dragen av en thriller eller katastroffilm, är den i kärnan en berättelse om den oro som ligger och laddar i samhällsnerven.