Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Värdet av en hundralapp

Hur mycket är du beredd att betala för att gå in på ett museum? Jag antar att svaret på den frågan beror lika mycket på intresset för det aktuella museet som innehållet i plånboken för närvarande. För många är plånboken ständigt tom.

Tidningen Mitt Gävle följde nyligen upp regeringens reform med gratis inträde på statliga museer genom att fråga museipersonal i Gävle om deras syn i frågan.

Järnvägsmuseet och Fängelsemuseet, närmare bestämt, som inte är statliga museer.

Robert Sjöö, som är chef på Järnvägsmuseet, har rätt i att det är en Stockholmsfixerad reform, eftersom merparten av de museer som ska slopa inträdesavgift ligger i huvudstaden. Jag förstår också oron för att det blir ännu svårare att motivera varför besökare ska ta fram plånboken, när flashiga Stockholmsmuseer som till exempel Moderna museet öppnar portarna på vid gavel.

Men jag blir fundersam när Robert Sjöö säger att besökare på Järnvägsmuseet sällan kommenterar priset. Tyvärr tror jag att hans reaktion är vanlig för den kulturella medelklass som driver våra kulturinstitutioner.

En som oroar sig över ett högt biljettpris besöker inte ens museet, och kan därför inte på plats kommentera biljettpriset. För den som har små inkomster är inträdesavgiften det första hen kollar upp innan beslut om museibesök tas.

Invändningarna mot fritt inträde på statliga museer har varit värda att lyssna på, men genomgående är en oförståelse för att en hundralapp kan vara mycket pengar för de sämst lottade i vårt samhälle.

KE