Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Värdigt avslut för Cocke och Folkteatern

/
  • Tjechovs
  • Tjechovs
  • Tjechovs
  • Tjechovs
  • Musik är ofta ett utmärkande drag i Folkteaterns föreställningar.
  • Ett stort intervjuarbete med länsbor har gjort att Folkteatern valt att spela Körsbärsträdgården, vilken utspelar sig i en föränderlig tid liksom vår. Här: Cecilia Wernesten.
  • Ett stort intervjuarbete med länsbor har gjort att Folkteatern valt att spela Körsbärsträdgården, vilken utspelar sig i en föränderlig tid liksom vår. Här: Cecilia Wernesten och Krister Lindgren.
  • Ett stort intervjuarbete med länsbor har gjort att Folkteatern valt att spela Körsbärsträdgården, vilken utspelar sig i en föränderlig tid liksom vår. Här: Martin Pareto.
  • Anna Andersson har en stor roll i
  • Ett stort intervjuarbete med länsbor har gjort att Folkteatern valt att spela Körsbärsträdgården, vilken utspelar sig i en föränderlig tid liksom vår. Här: Aja Rodas och Krister Lindgren.

Sverige har fått en framtidsminister. Antagligen är det ämnat att låta positivt, men för många av oss är framtiden olycksbådande, horisonten ett hot. Framtiden kommer alltid, ibland med hopp, ibland med oro. Och nu tycks framtidens lie vara extra vässad.

Annons

Valet att spela Anton Tjechovs ”Körsbärsträdgården” kommer efter att Folkteatern har intervjuat 50 länsbor om deras syn på livet och världen från Gävleborgs horisont.

Förändringen som präglar vår tid tog de fasta på, oron och möjligheterna som finns i att leva i en tid när allt omprövas, när gamla strukturer rivs ner, när nytt byggs upp och där ingen har svaren ännu. Tjechov må ha skrivit om en helt annan tid, sekelskiftets Ryssland, men stämningarna och frågorna känns igen.

Framtiden kommer våldsamt till "Körsbärsträdgården", i form av en motorsåg som med ilande buller och brak sågar sönder scenografin. Den ryska aristokraten Ljubov Andrejevna Ranevskaja återvänder till sitt gods i en rysk provins, efter att ha flytt till Paris när hennes unga son drunknade i floden. Pengarna har tagit slut, den vackra körsbärsträdgården måste säljas. Men den realiteten tränger inte riktigt in i den förnäma familjens bubbla; förslaget från Lopachin, en förtrogen köpman, om att stycka av marken och sälja den till semestrande stadsbor avfärdas som lågklassigt. De går hellre under än att beblanda sig med den framväxande medelklassen. Det gamla är på väg att falla som blombladen i körsbärsträdgården, och de med bladen.

Tjechovs texter är tänjbara, lämnar stort utrymme för tolkningar. Här kan gapflabb och tårar rymmas i samma replik, beroende på hur den tyds. Folkteatern och regissören Michael Cocke, som här ger sin avskedsföreställning, låter varken flabb eller tårar ta över. Vi får skratta åt Arabella Lyons pipande stövlar och roa oss med Aja Rodas trolleri, men också känna med Anna Anderssons sörjande mor. Balansen är bra. Så är livet, tragedi och fars i samma andetag.

Vemod är en känsla som brukar förknippas med Tjechov, men jag skulle snarare kalla det tillstånd som Folkteatern kramar ur texten håglöshet. Aristokratfamiljen vet att de borde agera, men ids inte. Oförmågan att ta beslut leder till att någon annan tar dem åt dig. I ”Körsbärsträdgården” kan regissören välja att sympatisera med dem som dröjer sig kvar i det gamla, eller med dem som vinner på ett paradigmskifte, men jag kan inte ana vem Michael Cockes hjärta bultar för. Själv identifierar jag mig ena stunden med de högfärdiga aristokraterna, för att i nästa känna den frustration som Lopachin ger uttryck för när familjen rynkar på näsan åt hans råd.

Scenografin är sparsam. Folkteaterns inre är klätt i vitt och det är som om vi sitter inuti ett snöblock. Allt vi ser av trädgården är ett rosaaktigt körsbärsbladsljus. Det ryska krimskramset som förknippas med Tjechov-uppsättningar behövs inte, då musiken, spelad av Görgen Antonson och Per Westrin, sätter plats, ton och tid. Samovaren får vila i rekvisitaförrådet.

När jag såg en repetition av pjäsen, tänkte jag att detta skulle bli Anna Anderssons föreställning, i rollen som den återvändande fina frun. Och hon skiner i rollen, växlar sekundsnabbt mellan arrogans, bräcklighet, skärpa och vansinne. Men är inte alls så dominerande som jag hade trott. I stort sett alla har roller som de kan hitta någonting eget i, som Krister Lindgrens härligt näpna husa och Arabella Lyons virriga och hjärtknipande betjänt.

När jag häromåret såg dem spela ”Morbror Vanja”, önskade jag efteråt att jag hade känt mer. Den invändningen finns även denna gång. Men Michael Cocke lämnar Folkteatern utan att falla på mållinjen.

Annons