Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varför lista den bögigaste skivan?

Nu är det avgjort. David Bowie har gjort musikhistoriens bögigaste skiva i albumet ”Ziggy Stardust” från 1972.

Annons

Det är sajten Out.com som har låtit 100 musiker, skådespelare och allmänt kända (amerikanska) personer rösta fram listan ”The 100 greatest, gayest albums”. Bland de kända namnen i juryn hittar man bland annat Boy George, Cyndi Lauper, Rufus Wainwright och Jake Sheers.

På listans silverplats återfinns The Smiths och albumet ”The Smiths” från 1984 och därefter följer: Tracy Chapman med ”Tracy Chapman” från 1988, Indigo Girls med ”Indigo Girls” från 1989, Judy Garland med ”Judy at Carnegie Hall ”från 1961. På sjätte plats dyker The Smiths upp igen med ”The Queen is Dead” från 1986 och topp tio avslutas med Elton John och ”Goodbye Yellow Brick Road” från 1973, Madonna och ”The Immaculate Collection ”från 1990, Cyndi Lauper och ”She’s So Unusual” från 1983 och på en tionde plats Antony and the Johnsons och” I Am A Bird Now” från 2005.

Det må vara en lista med bra plattor i toppen, men jag kan ju inte låta bli att undra vad det är som gör en skiva bögig? I det här sammanhanget är det kanske bättre att använda begreppet queer, eftersom bögig inte direkt har samma innebörd som engelskans gay.

En queer skiva låter sig verkligen inte definieras så lätt, men jag gör ett försök att analysera topp tio på listan från Out.com.

Hälften av albumen på gaylistan släpptes på åttiotalet, så rent logiskt borde det betyda att årtiondet som kännetecknades av hårspray och spandex var riktigt queer. Men en skiva från åttiotalet är inte per automatik queer.

Många av skivorna är också självbetitlade, men att det skulle ha något med saken att göra har jag svårt att se.

Däremot går det androgyna som en röd pulsåder genom David Bowie, Tracy Chapman, Indigo Girls och Antony Hegarty i Antony and the Johnsons. Men sexualiteten verkar inte vara huvudsaken. The Smiths som återkommer två gånger har ju superasexuella Morrissey som frontfigur.

Nej, en queer skiva låter sig inte definieras så lätt.

En liten ledtråd ger Boy George när han skriver så här om vinnaren: ”At a time when social and sexual taboos were just starting to break down, Bowie as Ziggy created a world where the possibilities were limitless. You could be whatever you wanted to be.”

Ok, då förstår vi ju på ett ungefär. Men då kommer ju genast nästa fråga: Varför det ska vara bra att lista 100 bögiga skivor? Kanske kan det vara för att man redan listat de 100 bästa rockplattorna, hiphopplattorna, soulalbumen och så vidare.

Skulle någon kunna få för sig att lista de 100 mest straighta albumen? Nej, det tror jag inte.

Att lista heteroskivor blir nog aldrig intressant. Gaykultur, om man nu kan tala om någon sådan, är att se som något annat jämfört med heterokulturen, som är normen även inom musiken. Eller? Tittar man närmare på listan så finns ju en hel del band som helt uppenbart inte är vare sig särskilt gay eller hetero, utan det ligger i betraktarens öga som det brukar heta.

Så jag tänker mig att man lika gärna skulle kunna lista de 100 bögigaste frukterna eller tandborstarna. Kanske ungefär lika relevant. Men så gillar jag inte listor i allmänhet heller.