Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vargar, Rut, kriser

Annons

Regeringen beviljar licensjakt på varg för att öka förståelsen för de vargar som undkommer. Större avskjutning, ökad förståelse, det är ministerns enkla logik.

När vargen är utrotad, eller svårt decimerad, når acceptansen nästan 100 procent. Ett slags Moment 22, i de djupa skogarna.

I Bryssel, några ljusår bort, diskuteras formuleringar i officiella noter; hård kritik mot Sverige för jakt på en utrotningshotad art och brott mot unionens miljöpolitik. Men den sortens byråkrati imponerar inte på Andreas Carlgren, för honom är det viktigare att hålla sig väl med jägarnas organisationer och jaktens hårdföra lobbyister. Han hotar med hårdare tag mot tjuvjakten, men det är mest en retorisk markering. Vem litar på Carlgren?

Och jägarna är inte nöjda, de kräver fler mål i siktet. 20 vargar, av 200? Vi är ju 6 700 man på pass i skogen! Ge oss 50, eller fler. Hot om bojkott, i protest mot snål tilldelning.

Jag ser och lyssnar till jaktens lomhörda dogmatiker. De uttrycker sig på ett språk som knappt går att tolka; varghat, väldigt förakt mot vargens beskyddare. Total övertygelse om att ha rätt. Då har ju alla andra fel.

I grunden handlar det, bland mycket annat, om konflikten mellan glesbygd och storstad. I en allt glesare bygd är jakten en stor del av det lilla som återstår av livskvaliteten.

Och, kanske viktigare, handlar jakten om en djupt rotad tradition; jakt med lösdrivande hund. Vargen dödar en familjemedlem. I länder med mångdubbelt fler vargar finns inte den konflikten, där är hunden reducerad till ett husdjur bland andra. Och vargen tar tamboskap, inte en älskad och nära vän i den familjära kretsen.

Så blir den svenska jakten något mer begriplig.

100 dagar med Sverigedemokraterna i riksdagen. Jag följer dokumentären i SVT, 20 nya parlamentariker i en främmande miljö. Några knackiga tal, någon pinsam debatt. Förtjusning över de nya positionerna, först erövrar vi riksdagen, sedan sopar vi åt oss makten. En tidsfråga bara innan vi accepteras som ett parti bland andra.

Hejanden och hälsande i korridorer och köer. Rasisterna klär upp sig i slips och dräkt, för att smälta in. Vi är ju som ni, fast med känsla för fosterlandet. Men vi säljer oss till högstbjudande; den som är för ”ansvarsfull invandring” får vårt stöd. Erbjudandet ställs ut i gårdagens SvD, sedan röstar SD med regeringen.

Den självförtjusta, skrockande högern lyfter fram Rut som det goda exemplet. Tusentals nya jobb, vem kan vara emot? Väl använda pengar att subventionera städandet, skurandet och fejandet i högre stånds kvarter. Vad är det för fel på att städa, utbrister de som låter andra samla upp dammet.

Nu, med regeringens hjälp, är det möjligt för var och en att ägna sig åt något lustfyllt i stället för att ränna med skurmoppen över golv och tiljor. Storstädernas stressade barnfamiljer samlas kring sagoböckerna eller vilar ut i hörnsoffan när hemmet görs fint inför helgen. En reform för var och en.

Verkligheten är enklare än påhitten; förra året betalades 1,3 miljarder ut till de 3,3 procent av befolkningen som drar av Rut. 96,7 procent bara betalar, och städar själva.

Och, så överraskande!, av de 3,3 procenten bor 10,7 i Danderyd, 8,5 i Lidingö, 8,2 i Höganäs, 7,4 i Vellinge och 4,8 i Stockholm. (0,3 i Gällivare). I Danderyd är avdraget i snitt 8 200 kronor.

Städsubventionen är målinriktat; ett skatteavdrag för de burgna klasserna. (I vilka kvarter skattestädas det i Gävle)?

Jag stiger ut från den ena krisen in i några andra. Det stora partiet (något mindre) slåss för sin framtid. Prognoser, ännu diffusa, kan skrivas ut först när ledarvalet är klart.

För Gif, SAIK och Brynäs handlar det om överlevnad. Den överblickbara framtiden något dyster, men om Brynäs klarar kvalserien går det nog att räkna på visst överskott.

SAIK blir svenska mästare, men förlorar sin publik. I världens vackraste bandyarena ekande ödslighet. Någon slags mental bojkott pågår, samtidigt med efterhängsen nostalgi över de förbjudna portföljerna (mer symboliska än verkliga). Obetydliga belopp kan fälla hela föreningen. Under tiden slås nytt målrekord. Ingen bryr sig.

Gif överlever genom att agera och uppträda som aktör på en marknad styrd av tillgången på begärliga varor, senast den målfarlige Gerndt. Inför årets säsong osäkerhet; finns något att bjuda ut för att klara finansiell (och idrottslig) överlevnad? Oklart.

Efter några vemodiga matcher skrev jag, upprörd, ut en plats i kvalserien. Det var för några månader sedan, men inte för tidigt. Snart mest likgiltighet inför allt svagare prestationer, så mycket talang i ett så mediokert lag.

Jag söker efter tecken på lidelse i en lagkonstruktion som mest präglas av resignation, 0–1 och matchen är förlorad. Jag minns Andersén som slängde sig och täckte ett skott i någon match. Inget märkvärdigt, men det enda jag kan erinra mig. Men därutöver?

Nya golv lagda, kök på väg och hopp om vår i den egna boningen. Ett brev från Vattenfall lägger mörker över de ljusa förhoppningarna. Ett femsiffrigt belopp i utbyte mot värme och elektricitet! En elchock! En smocka! En förlamande stöt mot mitt rörliga pris! Jag överklagar.

Mer läsning

Annons