Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världens bästa tv-serie

Om jag, som kritiker, skulle få frågan ”vilken är världens bästa tv-serie just nu?”, skulle jag, blixtsnabbt, svara ”Mad Men”.
Sedan skulle jag hoppas på att inte få en följdfråga.

Annons

”Mad Men” visas nu i sin andra säsong på Kanal 9. En studie i 60-talets reklamvärld på Madison Avenue, oklanderligt klädda män och kvinnor, höljda i cigarrettrök, smålulliga efter martinilunchen. Karaktärerna har beskrivits som skyltdockor, för estetiskt korrekta för att riktigt smutsa ner sig med det vi brukar kalla för ett liv.

En sådan beskrivning är att hårdra allt, men jämfört med den tidigare okrönte kungen på tv-tronen, Tony Soprano – som inte drog sig för att fläcka ner sitt namn med blod och hjärnsubstans – har inte karaktärerna i ”Mad Men” mycket att erbjuda i intrigväg. ”Sopranos” höll ett banbrytande lågt tempo, som stundtals exploderade i våldseruptioner, snärtar som legitimerade det sövande tempot. Några dylika uppfriskande våldschocker erbjuder inte ”Mad Men”.

Men om vi tar följdfrågan, ändå – varför är ”Mad Men” världens just nu bästa tv-serie?

En jämförelse av serien med andra tv-serier får mig att tänka på skillnaden mellan prosa och lyrik. Medan majoriteten av det vi kan se tillhör prosakategorin, med tydliga berättelser, narrativt drivna om man så vill, är ”Mad Men” mer som en dikt. Svårtydd, symbolfylld, undanglidande, tolkningsrik ... Man vet aldrig riktigt vad scenerna i ”Mad Men” står för, det skenbart alldagliga, nästan intetsägande. Ofta tror man sig veta vad scenen och hela avsnittet handlar om, men riktigt säker går det inte att vara, och däri ligger, åtminstone för mig, lite av kittlingen.

Stundtals ger serien samma känsla som en bra dikt, tillvaron svindlar till ett ögonblick av en bild eller en betydelse som man tror sig förstå, men inte kan läsa in alla bottnar i.

Huvudpersonen Don Draper lyckas vara både den mest fängslande och tristaste karaktären i samtida tv. Han är en dinosaurie utan att veta om det, en machomansgris av det gamla gardet, och en dimension av ”Mad Men” är att vi bevittnar de sista dagarna av hans och hans gelikars regim.

En av sakerna som får mig att dra prosa/poesi-liknelsen är avsnittet där han läser John O’Haras dikt ”Mayakovsky” i samlingen ”Meditations in an Emergency”, en litterär ledtråd som fick fansen att lura på betydelser under ytan.

”Mad Men” har helt klart ambitioner, men frågan är vilka. Den frågan, hängande som cigarrettröken över Madison Avenue, medan karaktärerna puttrar fram i sin oklanderliga elegans, får mig att följa deras loja äventyr varje helg från söndagssoffan.

Och jag är medveten om att det inte är ett fullgott svar på följdfrågan.

***

Rädda Rikard, död eller levande!

Ja, även jag ömkade Rikard Palm, som flyttats till nattskiftet under stort ståhej i mediefabriken, även om jag fick lite mindre sympati för honom sedan han offentligt badat i sin egen krokodiltårsfontän på Newsmill.

Jag gillar Rikard Palm, men jag är mycket medveten om att han inte är det mest kompetenta nyhetsankaret vi har. Och det irriterar mig. Jag trodde mer om mig själv än att falla för den typiskt svenska åkomman att upphöja inkompetens till ideal.

Mer läsning

Annons