Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världens räddaste 19-åring

En gång när jag var 19 år använde jag Olle Ljungström i en lögn. På den tiden var jag olyckligt förälskad i en pojke med porslinsöga. Ibland när pojken var full ville han kyssa mig.

Annons

För att få tillåtelse brukade pojken säga att han egentligen ville ha mig jämt. Men han var så feg. Så rädd. Så han vågade inte jämt. Det var så han sa. Jag trodde honom inte men jag tog vad jag fick.

Under samma tid hade jag fått nya vänner. De var snabbtänkta feminister och de var väldigt coola. Mycket coolare än jag, förstås. De nya vännerna älskade Olle Ljungström, vi brukade lyssna på ”Världens räddaste man” och dricka vin vid deras köksbord. När jag skulle skriva ett brev och förklara för en av dem att jag ännu en gång hade låtit pojken med porslinsöga kyssa mig, det var då jag ljög. Jag ville att vännerna åtminstone skulle tycka att han var lite poetisk, pojken. Det skulle delvis förklara att jag svalde att han oftast ignorerade mig. Jag skrev att pojken hade sagt:

”Det är jag som är världens räddaste man. Inte Olle Ljungström.” Jag tyckte att det lät bra då. Att det ursäktade att jag var så satans lätt att fånga in.

Jag har blivit påmind om den där lögnen varje gång jag har hört en Ljungströmlåt, och naturligtvis nu igen när jag ser Jacob Frösséns dokumentär ”En film om Olle Ljungström”. Mina tankar på gamla kyssar och ljug försvinner dock snabbt. För det är en stark film. Olle är fortfarande en man med en lättigenkännlig röst, smärtfylld, bräcklig och Neil Youngig. Men Olle är väldigt trasig. Sjuk, trött och ledsen. Han sjunger med Alla kan sjunga-kören så att jag måste lipa. Han är krävande, säger kluriga saker och halsar ur vinaren som han vägrar ge upp. Han verkar inte vara så rädd. Mest uppgiven, förvirrad, ganska jävla jobbig och förvildad. Han gör låtar, får nog av gitarrspelandet och köper ett hus i Alingsås. Han försvinner på rehab, återkommer, försvinner igen och återkommer igen. Han skulle ha varit helt otänkbar som Victorias gemål. Det verkar vara på gränsen att hans gamla polare klarar av att ha honom på besök. Men jag kan inte tänka mig att Olle Ljungström ljuger särskilt ofta. Han skitar nog hellre ner. Han skulle nog inte ha fattat min 10 år gamla lögn. Än mindre hajat varför jag minns en så pass oförarglig osanning.

Jag var väl världens räddaste 19-åring som trodde att lögner och poppoesi var vägen till kärlek och vänskap, det var väl så enkelt. Pojken med porslinsögat försvann ur mitt liv. Vad jag vet är han i dag en tunnhårig kakelsättare och familjefar. Om han är rädd vet jag lika lite om nu, som för 10 år sedan.

 

 

Mer läsning

Annons