Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varning för knarkromantik på hög nivå

I samband med FN:s 65:e och pågående generalförsamling presenterades en rapport vars förslag, om de realiserades, skulle innebära ett systemskifte i arbetet mot drogmissbruk. Rapporten har den tillsynes harmlösa rubriken ”Right of Everyone to the Highest Attainable Standard of Physical and Mental Health” (UN A65/255). Den är en del av FN:s arbete med att främja och skydda de mänskliga rättigheterna och behandlas därför som en MR-fråga. Detta är ett viktigt arbete, men tyvärr verkar författaren till denna rapport dock ha hamnat fel i centrala frågor.

Rapporten hävdar på allvar att knarka är förenligt med de mänskliga rättigheterna. Ja, det verkar nästintill så att författaren menar att det är en mänsklig frihet att få just knarka. Några av rapportens rekommendationer är att man bör avkriminalisera innehavet och användning av narkotika samt att man bör erbjuda substitutionsbehandling i fängelser. Det senare är mindre problematiskt om det sker under strikt kontroll och om det ämnar till ett framtida helt narkotikafritt liv.

Att FN diskuterar avkriminalisering av innehav och användning av all narkotika är en framgång för den globala narkotikalobbyn. Det står inte bara i direkt strid mot innehållet i FN:s egna narkotikakonventioner, det står även i stark kontrast till en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik.

Alla missbrukare ska självklart ha samma mänskliga rättigheter som alla andra, men det betyder inte att det ska vara en rättighet att knarka. Dessutom är den enda MR-konvention som överhuvudtaget nämner narkotika barnkonventionen (artikel 33), vilken säger att alla barn har rätten att skyddas mot olaglig användning av droger. Förslagen i rapporten riskerar att undergräva barns rätt att slippa utsättas för droger, så väl direkt som indirekt.

Sverige har sedan årtionden en restriktiv narkotikapolitik. Syftet är att skapa bästa möjliga förutsättningar att tidigt gripa in mot ett missbruk. Denna politik har i ett internationellt perspektiv ansetts som mycket framgångsrik. I andra länder, t ex på Irland, har politiken helt tappat greppet kring drogerna, men även Danmark har börjat med lagligt utdelat heroin i ”humanismens” tecken. Vi menar att detta är förfärligt. Det är visserligen bekvämt för alla oss andra, vi som inte missbrukar droger. Personer som hålls mer eller mindre ständigt nerdrogade, med statens hjälp eller genom indirekt sanktion, skadar inte omgivningen med inbrott, rån eller prostitution. Det är nämligen just detta som narkotikabruket inte sällan leder till. Men humant är tillvägagångssättet verkligen inte.

FN.s rapportförfattare nöjer sig dock inte med att gå lika långt som dessa länder, utan vill alltså också helt legalisera innehav och användning. Detta skulle inte bara undergräva hela den svenska narkotikapolitiken, utan skulle även ha en förödande effekt för våra möjligheter att begränsa narkotikahandeln. Nej, samhället måste ha verktyg att ingripa när en människa börjar använda droger. Att legalisera bruket av droger vore att skjuta sig själv i foten. Det behövs bättre förebyggande insatser och ökat stöd till missbrukare, men också en beslutsam kamp mot de grova brottslingar som profiterar på knarket. Sverige gör idag ett stort förebyggande arbete och stora insatser sätts in på missbruksvård. Men mer behöver också göras i vårt land.

Den svenska FN-delegationen med dess riksdagsledamöter på plats måste reagera och agera kraftfullt i denna fråga. FN:s särskilda rapportörer avlägger sina rapporter till både MR-rådet i Geneve och till Generalförsamlingens tredje utskott. Detta utskott behandlar under hösten en femtiotal olika resolutioner. Denna rapport har, eller ska, nu behandlas av utskottet. Oavsett vilket så är det viktigt att den svenska ståndpunkten på narkotikaområdet klarläggs med alla tänkbara medel, inte minst genom bilaterala kontakter från våra svenska kollegor.

Vi vill därför uppmana riksdagsledamoten Agneta Gille (S), som deltar i arbetet vid Sveriges FN-delegation under tiden 8-19 november, att tillsammans med sina övriga riksdagskollegor stå upp för den svenska narkotikapolitiken. Det är nämligen en farlig väg som föreslås i denna rapport. En väg som inte leder till annat än misär, elände och utslagning. Droger skapar inte frihet. De skapar bara ofrihet för dess offer. Det var ju inte dessa "mänskliga rättigheter" vi var överens om vid FN:s tillskapande.

Johan Pehrson, riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson (FP)
Ismail Kamil, riksdagsledamot för Uppsala län (FP)