Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vart ska människor ta vägen?

Annons

Min dotter – som inte kunde sova – gick förbi tv:n på väg för att lägga sig i min säng. Bakom henne på teven vajade svarta flaggor. Jag hörde reportern prata om att när rekryterade till Daesh återvänder till Sverige ses de som rockstjärnor bland vissa andra unga. Utrikeskorrespondenten Robert Fisks ord samtidigt i huvudet: they are lost souls. Min dotter liksom stelnade framför tv:n eller om det var jag som frös bilden. Plötsligt som en trippelexponering. Så klart såg jag inte på riktigt in i framtiden, det var bara en mardrömsbild. De där flaggorna som svepte ut ur rutan, över min dotters huvud. Samtidigt såg jag bilden av de två flyende syskonen, jag tror att det är två flickor. Ensamma, smutsiga, deras ansikten frusna i sorg. Bilden är från kriget i Spanien på 30-talet, men kunde lika gärna vara Syrien 2015, eller en bild från bakom ett taggtrådsträngsel, eller från kaoset i Paris. Bakom eller inuti dessa flickor eller inuti min dotter, inuti oss alla, fler liknande bilder. Erfarenheter som det är meningen att också vi ska rymma. Inte hålla ifrån oss. Inte placera någon annanstans.

Det som hände i Trollhättan gjorde min dotter sömnlös. Så morgonen efter attacken i Paris vet jag inte hur jag ska orka berätta.

Radion full av självförsvarsprat och hämndbegär; skarpare lagar, bredare avlyssning, hårdare gränskontroller, hårdare tag över huvudtaget. Hur ska vi göra för att skydda våra skinn? Istället för att fråga, precis som Robert Fisk: hur kom vi hit? Börja där för att hitta riktning, och rätt motstånd.

Attacken var riktad mot livet och mot unga, mycket levande människor. Som har möjlighet att gå på barer, konserter, fotbollsmatcher.

Den terror som Paris utsattes för är samma som människor dagligen flyr ifrån. Det vill vara ett perspektiv, men blir också jämförelser: vad, vilka, är viktigast?

Läser om en massgrav i Daraa, Syrien, med enbart kvinnor – för gamla för att säljas som slavar. Kvinnor i min ålder och uppåt.

Fast jag skulle egentligen skriva en krönika om Joe Hill. I torsdags var det 100 år sedan han avrättades. 30 000 människor kom till begravningen. Sjöng hans sånger, det var en enorm sorg men viljan till kamp var större: inte låta de röster få sista ordet som pratar fel, som pratar om att reducera liv, rättvisa, rättigheter. Hjärtat i Joes organisation IWW var de som kom från andra länder. De som ofta hade parallella erfarenheter av förtryck. Joe Hills agitation och sånger handlade om att lyfta människor ur okunskap, upp till platser där de förstod att slåss för människovärdet. Det var de mest utsatta som skulle organisera sig fackligt. Makten skulle ligga hos folket. Samma tankar fanns i revolutionen i Spanien. Människor frågade: Hur kom vi hit, till platser där vi inte får rum? Hur bryter vi oss loss? Gemenskapen hjälpte dem. Var finns de platserna idag? Vart ska människor ta vägen?

Gränser stängs, människor misstänkliggörs – demokratier har glömt vad demokratier byggs upp av: Alla människors röster. Det här är nu en berättelse vi ger vidare, till barnen som fryser fast i rädsla framför tv:n. Rädslan handlar om hur vi behandlar varandra.

Annons