Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vart tog nittiotalets humor vägen?

Annons

Jag måste erkänna att jag helt och hållet hade glömt bort humorserien ”Pentagon”, till för någon vecka sedan när jag och min pojkvän fick för oss att nostalgitrippa på Youtube. Det började med att vi trippade gamla barnprogram. Surfandet av de läskiga, obehagliga, och oförklarliga ”Vilse i pannkakan”, ”Ika i rutan””Lillstrumpan och Systeryster”och ”Tårtan” övergick snart i sådant som vi faktiskt gillade som barn; ”Starzinger”, ”Trasdockorna”och ”Barbapappa”.

Under kvällen blev barnprogrammen humorprogram. Och då var vägen till ”Pentagon” ganska självklar och utstakad. Surfar man humor hamnar man tillslut vid ”Pentagon”. Alla vägar leder till Rom, och så vidare. Programmet sändes i TV4 i slutet av nittiotalet. Jag märkte, när vi surfade runt bland de olika klippen, att jag fortfarande skrattar ihjäl mig när Felix Herngren imiterar en svår konstnär som ”våldför sig på ordet” medan han åmar sig på en scen och leker komplicerad. Eller när Fredrik Lindström spelar Herman Lindqvist och förklarar att kungarna var fullkomligt rasande. Alla kungar i alla sammanhang, det vill säga. Jag kunde inte, mitt i denna skrattfest, låta bli att tänka på ett aktuellt program i TV4 i dag. Jag tänkte helt ofrivilligt på den där cirkusen med Måns Möller. Jag tänkte på vilken oerhörd skillnad på humor det är i de båda programmen. Jag har sett ”Cirkus Möller” några gånger men jag kan inte minna mig att jag har skrattat en enda gång. Jag tänker på skillnaden mellan humor och humor. Jag tänker: Vem skrattar till ”Cirkus Möller”? Ett program som innehåller humor, så ointelligent och så placerad att det snarare blir pinsamt dåligt än roligt. Och om man någon gång, mot förmodan, skulle skratta så skulle det vara åt det värdelösa i det dåliga.

Helt plötsligt känner jag att jag har varit orättvis mot nittiotalet. För jag är ju medveten om att jag aldrig har gett mina ungdomsår kredit för speciellt mycket. Jag tycker inte om musiken. Jag gillar inte kläderna. Jag är inte heller särskilt mycket för filmerna som gjordes. Och alltid när jag lovsjunger något årtionde så är det sådana som jag själv aldrig har upplevt, som sextiotalet eller sjuttiotalet. Men ”Pentagon”, tänker jag och suckar lite. Nittiotalet, du hade i alla fall humor. Men vart tog den vägen? Varför ska jag behöva stå ut med den här fruktansvärt ointressanta humorn som 2000-talet vill mata mig med? Jag vill ha ironin som vi älskade. Jag vill ha den där subtila svarta humorn. Jag vill ha en åmande Felix Herngren på en scen.

Hur som helst känns det skönt att veta att nittiotalet inte var förgäves. Vi som var unga på då har någonting som vi kan vara stolta över, vi också. Och när jag får barn, ska jag berätta för dem om när jag var ung och humorn var i sitt esse.

Minna Jonsson

Mer läsning

Annons