Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vem är fattig?

Annons

Folk rasar mot Uppdrag granskning som tagit sig an att utreda huruvida bilden av barnfattigdomen i Sverige stämmer eller inte. En ilska som är lätt att förstå. 

Inledningsvis kan dock konstateras att inte någon institution eller sanning är så helig att den inte ska granskas. Det gäller även organisationer som Rädda Barnen, den organisation som kanske främst förknippas med begreppet barnfattigdom, och begrepp som just barnfattigdom.

Men ändå.  

I en timme flåsar Janne Josefsson runt i jakten på fattigdom, och han är inte imponerad, det är uppenbart. Den svenska fattigdomen är en besvikelse. Det är inte konstigt.

Janne Josefsson försöker nämligen hitta något som inte finns. 

2010 publicerade Konsumentverket en rapport betitlad ”Det blir många nej” med undertiteln ”Konsumtionens meningar och villkor för barnfamiljer med knapp ekonomi”. En rapport i vilken sex familjer intervjuas om sin konsumtion i ett konsumtionssamhälle de själva inte i någon egentlig mening är en del av. I rapporten avhandlas inledningsvis den springande punkten om hur vi egentligen ska definiera fattigdom:

”I en utvecklad välfärdsstat som den svenska förväntas det inte finnas någon fattigdom och när forskare eller samhällsdebattörer ändå lyfter fram fattigdom som fenomen i ett svenskt sammanhang påbörjas nästan per automatik en diskussion om hur fattigdom ska definieras. En sådan diskussion om definitioner handlar ofta om fattigdom ska förstås som antingen ett absolut eller relativt fenomen. Absolut fattigdom innebär att knappt ha resurser för att täcka livets nödtorft som mat och kläder. Relativ fattigdom innebär att man i och för sig kan täcka de materiella nödvändigheterna men att man ändå tvingas leva på ett sätt som avviker från dominerande sociala normer.”

I rapporten berättar föräldrar om att prioritera mat till sina barn. De berättar om jakten på extrapriser och lågprisvarumärken. De berättar om att göra pasta med skinksås av ingenting. De berättar om barn som förstår den ekonomiska situationen och försöker hjälpa och om barn som inte vill vara fattiga. 

Självfallet är inget svenskt barn fattigt på samma sätt som ett barn i ett flyktingläger i Chad. Eller ett fattigt barn i 1800-talets Sverige. Det betyder dock inte att det inte finns barn som växer upp i vad som vid en jämförelse med normen i vårt land är att klassas som fattigdom. 

Och oavsett om vi väljer att se dessa barn eller inte, oavsett vad vi väljer att kalla den ekonomiska situation de lever i, kommer de växa upp väl medvetna om sin och sina föräldrars fattigdom. 

Hur många de är är snart sagt ointressant. 

Att de över huvud taget finns är skamligt.