Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem är rädd för Watain?

Annons

”Folk pratar om självdistans som något positivt i metal-sammanhang. Jag har aldrig förstått den grejen.” I en intervju från 2011 förklarar black metal-bandet Watain att de ska tas på största allvar. Det är många år sedan genrens kändaste period på 90-talet.

Då med starkt fäste i Norge och starkt förknippad med kyrkbränningar, våld och mord. I alla år har black metal och dess utövare levt i skuggan. Satanismen och den ockulta tematiken har förstärkts av mystiken och gjort kulturen svåråtkomlig. Tills nu. De senaste åren har black metal letat sig in i finrummet.

Kring 2010 börjar det pratas om hipster-black-metal. Den avant-gardiska musiken och genrens speciella attribut i form av gula getter och kryptiska bandt-shirts adopteras av medvetna trendnissar med tygpåsar och nördglasögon. Samtidigt släpper Uppsalabandet Watain genombrottsplattan ”Lawless darkness” och överraskar med att efter år av Mustasch och In Flames plocka hem en grammis för Årets hårdrock. ”Vi vill tacka våra bröder och systrar, levande och döda.”, säger sångaren Erik Danielsson i tacktalet från galan innan han avslutar med ett Hail Satan. Senare samma år kommer reportageboken ”Blod, eld, död”. En djuplodande eskapad i de mörkaste av vrår hos scenens kufigaste karaktärer. Nödvändig skolbok för den intresserade. Smaskig chockläsning för andra. I och med bokens blottläggande försvinner en stor del av mystiken. Och även om det främsta syftet har varit att fylla i luckor bidrar det också till en oundviklig exotisering av den extrema metalkulturen.

Watain har i sin tur fortsatt att avdramatisera black metal. I samband med releasen av nya albumet ”The wild hunt” bjuder Watain-Erik in journalister till sin djurkadaversgrotta som en svartmetallens Ernst. Han poserar framför skelettdelar och lotsar besökarna genom blodfläckade korridorer i ett kittlande hemma hos-reportage.

Det är inte konstigt att Watain så gärna pratar med pressen. I intervju efter intervju bedyrar de sin satanistiska övertygelse och förklarar sina mörka intentioner. Att talespersonen Erik dessutom är välformulerad och framstår som allt annat än ointelligent ger orden tyngd. Och det är här förvirringen uppstår. Watain-Erik är nämligen totalt humorbefriad och, som han själv säger, saknar helt självdistans. Och är – om någon tvivlat – fullkomligt från vettet.

En stollig hårdrockare predikar alltså om kaos och Satan och poserar i en underjordisk bunker med blod och döda djur i Sveriges största dagstidningar utan att göras till åtlöje. Varför avfärdas inte Watain-Erik som en svamlande dåre?

Sannolikt är det så att respekten för Watains musik är så orubblig. Men kanske också för att han, i motsats till hans egna intentioner, varken ses som farlig, ond eller skrämmande. Personligen är jag betydligt räddare för kristna fundamentalister.

I morgon gör Watain årets enda Sverigespelning i Uppsala. Ni som ska dit kan ju alltid roa er med att räkna nyfikna black metal-turister.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Bäst just nu:
Skivhösten - drunknar i brahet

Sämst just nu:
Att jag missar Watain

Annons