Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem är utan skuld?

Miljarder dollar rinner bort i det avlägsna Irak och nya miljarder slussas över till Afghanistan, USA har två krig att sköta. Kostnaderna skyfflas över på framtiden, allt mörkare för varje dag.

Annons

Den amerikanska ekonomin tål inte fler krig, ökad arbetslöshet, en bilindustri som stämplar ut sig från världsmarknaden, skenande energikostnader och en bostadsmarknad som delvis ligger i ruiner. När arbetslösheten slår till och ställer amerikanska industriarbetare i närheten av personlig konkurs har det amerikanska systemet inget svar. Samhället ställer sig avvaktande, i väntan på att den som förlorat jobbet skaffar sig ett nytt. Det amerikanska kreditsystemet lever på lån och miljoner amerikanska löntagare finansierar sitt dagliga bröd med krediter. Pengar slussas in och ut i ett system som ensidigt gynnar en förmögen bråkdel och placerar en stor del av medelklassen i förödande skuldfällor. När krisen kommer faller lånen ut till betalning.

Den som då är utan kontanter får söka sig tak över huvud på något annat ställe än det som nyss var det egna hemmet. Men finansmarknaden, en isolerad ö i den ekonomi som handlar om det dagliga överlevandet, försäkrar att bankerna är solida, ekonomin god och framtiden därför bör ses i ljusa färger. Goda råd sänds ut till bankernas kunder, en sparad slant är bra att han när krisen kommer. Och kanske den är här nu.

I går slog Lehman Brothers igen, efter 158 år. Några tusen förlorar jobben och miljarder dollar försvinner i svarta hål. President Bush steg ut på Vita husets gräsmatta och förklarade att den här krisen är den del av den självreglerande marknadsekonomin. Allt löser sig efter ett tag. Barack Obama skickade en hälsning till Bush och hans administration; det är republikanernas ovilja att reglera finansiella marknader som gjort tiotusentals hemlösa och rivit ner stora delar av bostadssektorn.

Statens roll i ekonomin har dragits ner till ett minimum och väldiga skattesänkningar för de redan rika skulle sprida välstånd de miljoner som trängs längst där nere. Men de förmögna delar inte med sig frivilligt, de är inga goda gåvors givare. Inga övergripande invändningar mot den här utstuderade klasspolitiken när ekonomin går hyggligt. När det kärvar ser medelklassen hur den egna ekonomin begränsas, samtidigt som de där uppe klarar sig utan en skråma. Världens ekonomiska rådgivare ställer då upp sig i tv-studior och förklarar att läget är allvarligt, men inte katastrofalt.

Och Bush har ju nyligen förstatligat den amerikanska bostadsmarknaden, en garanti för att svaga bolån och låntagare klarar sig hyggligt, och att en bank slås ut är inte hela världen. De som just flyttat ut ur sina bostäder och villor förstår nog inte den där nästan sorglösa attityden; till slut handlar det ju om vem och vilka som får betala. Notan skickas neråt, som alltid. Den politiker som talar om ett starkare samhälle, som Clinton och nu Obama, utmanar en hel livsstil. Det brukar inte gå så bra. McCain vill rusta ner redan svaga skyddsmekanismer; staten, eller Washington, skall hålla sig borta från marknaden och vanligt folk. Obama lyfter fram 47 miljoner landsmän utan sjukförsäkring och söker anständiga lösningar för de miljoner som drabbas av bostadskrisen.

Det går så att skilja kandidaterna åt med den ekonomiska politik de förespråkar. Att Lehman Brothers inte orkade längre skylls allmänt på bankens ledning, den tog för stora risker. Ingen talar om systemfel. Och att hela den amerikanska ekonomin lever på krediter lämnas därhän. Bildtext. KOLLAPS? Ett hårt slag för den amerikanska självbilden, men hur berör bankkrisen i USA resten av världen? President Bush manar till lugn, men börskurserna rasar ner i källaren.

Mer läsning

Annons