Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem har störst? Med mera

Ett kort telegram bekräftar krisens omfattning: Priserna sänks med i genomsnitt cirka 33 kronor per m3fub (kubikmeter fast mått under bark). Något mindre prissänkningar i Norrland, bara minus 23 kronor per m3fub. Skogens värde urholkas.

Annons

Sedan faller blicken på noteringarna om Falkengrens pension. Den når efter löneökningen 146 miljoner, från 60 år. Jag erinrar mig siffrorna i mitt senaste pensionsbesked, något blygsammare summor där. Men jag klagar inte och har bara ett enda krav; sista utbetalningen framflyttad så långt det går.

Men från SEB inga bulletiner i går, den ärvda maktens talesman har inga ytterligare kommentarer till indragna bonusar, nödvändiga lönenivåer och marknadens enda regulator; den som är bäst ska ha mer.

Marcus Wallenberg, som likt kungen ärvt sina pengar och sin något begränsade makt, verkar obekväm med offentligheten; hans ord ifrågasätts. Det drabbar aldrig kungen, åtminstone inte i direktsändning.

Men Wallenberg rodnar lätt när Falkengrens lönesmussel lyfts fram. Farfar hade viftat bort alla invändningar. Svårt att tänka sig ens en lätt rodnad dra över äldre patriarkers fårade anleten.

Men snart stiger krisen upp från LO-gruppernas kollektivavtal och nerskrivna a-kassor. Nu räknar några affärstidningar på ersättningarna till den som tjänar 50 000; det blir drygt 11 000 efter skatt. Vem kan leva på det? Frågan ropas ut som i en öken.

80 procent till 80 procent är, något oväntat, rimligt när den övre medelklassen känner sig hotad. Ett krav i tiden. Vem kan leva på 11 000?

Den väldiga upprördheten och hot om att lämna SEB drar snart bort, eller växer till ett folkligt uppror. Falkengren, en av få kvinnor som lyfts upp till den högsta nivån, visade sig ju vara lika girig, dumsnål och politiskt korkad som till exempel den avsatte Pettersson i Skandia. De trodde sig osårbara, så föll taket ner i huvudet, och de förstod aldrig vad som hände.

Falkengren erbjuds snart andra uppdrag, med bibehållen lön och nödvändiga förmåner.

Att banken ändrade sig om löneökningarna förändrar ingenting i sak.

Partihögkvarteret sänder ut nästan dagliga depescher med detaljer om ordförandens många resor; nästa vecka Trollhättan och sedan andra krisorter. En sympatisk ordning, kanske också politiskt lönsam. Det blir bilder i lokaltidningen och radion skickar ut någon för att ställa den obligatoriska frågan: Vad kan du göra för att rädda jobben här?

Mona Sahlin har några svävande svar med sig, alla vagt positiva och allmänt behjärtansvärda. Vem vill inte rädda jobben? I Rapport viftar Reinfeldt eller Borg sedan bort alla förslag, oppositionen slösar med pengar vi vill använda till skola, vård och omsorg. I bakgrunden ler Maud Olofsson.

Sahlin har där svårt att tränga igenom, argumenten svävar ut i retorik som aldrig landar. Det kan också vara framförandet; det är svårt att höra vad som sägs när orden tycks riktade till icke myndiga.

Sedan hör jag Stefan Löfven, Metalls ordförande; orden och argumenten är på allvar. En facklig och politisk agitator (till höger i partiet) som elegant smular sönder regeringens eländiga jobbpolitik.

Näste partiordförande, man eller kvinna, bör hämtas från fackföreningsrörelsen.

 

 

Säsongen plötsligt över, spelarna tar semester och kontrakt konstrueras för att övertala de viktigaste att stanna ett tag till. Några kan vi säga farväl till, utan större saknad. Jag har några namn.

Tre jämna matcher, en uppgiven. Det blir godkänt. Vad hade ni väntat er? Kvalserien? Det blev slutspel.

Men till nästa säsong kräver jag förstärkningar i alla femmor. Jag har några namn.

 

 

Röster i radion försöker analysera omständigheterna och skotten i den tyska skolan. En möjlig förklaring når fram: Tidig utsortering, pluggskola, mobbning, betygen avgörande, utslagning redan före 18. Strikta hierarkier sätter gränser, mäter ut straff och är oförsonligt utpekande. Eliter en självklarhet. Pedagogiken byggd på nästan medeltida normer.

Jag erinrar mig debatter med Jan Björklund om den skola han försöker bygga. Den vilar på disciplin, betyg, sortering, mössan i hand och omhuldade eliter. All kritik, ofta från pedagoger och erfarna lärare, är okunnig eller flummig. Inte ens antydan till insikt om att det finns alternativ till den kaserngårdspedagogik Björklund tror leder till en skola i världsklass. Som den tyska.

 

 

Mer läsning

Annons