Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem hatar vem?

Det måste vara en av de roligaste artiklarna jag läst i dag. Den handlar om folk som hatar varandra. Kategoriskt.

Annons

Och om varför. Den publiceras på DazedDigital.com och är skriven av en 16-årig skejtare från Liverpool som ville ha reda på varför gotherna hatar emos, varför emos hatar hårdrockare, varför hårdrockare hatar skejtare, och varför ”chavs” hatar precis allt som rör sig. Och vad som är grejen mellan indie-kids och artyfarty-människorna. Och varför alla som är över 20 år bara inte fattar ett skit.

Nu ska det sägas att hans tes kommer lite på skam i snabbundersökningen. Till exempel är emokillen i undersökningen, 16-årige Jack, så upptagen med att hata chavs att han tycker att hårdrockare som kontrast är rätt okej.

Jag tror inte att ”chav” har någon direkt översättning i svenskan, men vi kan nöja oss med indietjejen Kims beskrivning: De har träningsoverallsbrallor som de trycker in i sina gamla strumpor och de har alltid en kniv gömd någonstans. Hon hatar dem för att de blir ”sjukt jobbiga mot alla som inte klär sig likadant”.

Tyvärr har Geff, som företagit sig undersökningen, inte hittat någon som vill komma ut som chav i artikeln. Däremot snackar han med en ”scally”, vilket är ganska närliggande. En scally är också en huligan, men till skillnad från chavs är de modemedvetna.

Scallyn John hatar gother för att ”de klär sig som djävulen”. Skejtarna måste ta och växa upp och sluta leka med leksaker (fotboll däremot är en helt annan grej, påpekar han). Indietjejer kan i och för sig vara ganska snygga. Men indiekillarna är töntar. Hårdrockarna erkänner han inte ens som grupp, utan hävdar att alla hårdrockare egentligen är samma snubbe.

Hårdrockaren Andy bekräftar alla fördomar om att hårdrockare innerst inne är rätt så varma, tillåtande och kramiga typer. Inga kan egentligen ogilla indiekids, säger han: ”De är inte våldsamma. Och de lyssnar på fin, soft musik som passar till allt”. Han visar till och med ett uns förståelse för emos, en grupp som få andra i undersökningen klarar av: ”En gång i tiden så betydde de någonting, de representerade känslomässigt traumatiserade ungar som inte riktigt vet hur de ska få ut alla sina känslor på ett bra sätt.” Fast nu för tiden tycker han i och för sig att det bara blivit ännu en modenyck som en massa skitungar plockar upp bara för att dra till sig uppmärksamhet.

Det som undersökningen visar tydligast är föga överraskande att huliganerna hatar det mesta och att det mesta hatar huliganerna tillbaka. Samt att subkulturgrupper har ganska svårt för emos i största allmänhet.

Men hur var det nu mer tjafset mellan indiekidsen och artyfarty-människorna? Arty-tjejen Jade förklarar att indiekidsen oftast är schyssta, men att de inte orkar göra någonting åt att de stora klädkedjorna ”mainstreamifierar” deras stil. Skillnaden mellan indiekids och artyfarty-människor är alltså att ”de som är arty vet hur man shoppar”.