Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem skall betala?

Under några närmast ödesmättade minuter förklarade president Bush att landets ekonomi befinner sig i fritt fall, att krisen är mycket allvarlig, att något drastiskt därför måste göras och att hans landsmän inte hade anledning att oroa sig. Det löser sig, bara kongessen tar sig samman.

Annons

Presidenten önskade sig därför en ny omröstning snarast möjligt, med ett annat resultat.

Men kongressens ledamöter lyssnar inte längre på landets president. De har annat, som sitt omval, att tänka på. Och någon folklig förankring för presidentens väldiga stödpaket finns inte, tvärtom.

Varför skattebetalarna skall stå för notan på minst 700 miljarder dollar kan ingen riktigt förklara. Men världskapitalismens kris kan nog inte lastas över på jordbrukarna i Montana eller bilarbetarna i Detroit.

Världens börser har genomskådat den amerikanska farsen; ett stödpaket kommer till slut. Alternativet är en finansiell, och politisk, härdsmälta. Kapitalismen har fått sig en törn, inte mer.

Några nya lagar och hårdare villkor kan börsens aktörer och finansiella strukturer leva med. I grunden förändras ingenting, eller mycket litet. Obama viftar med några lagförslag på marginalen och McCain tänker inte göra mer än vad han begriper; ekonomi är inte hans starkaste gren erkänner han.

 

Det värsta som kan hända är att den folkliga vreden förs in i den politiska vardagen. Varför, kan man fråga sig i Utha och Oregon, skall amerikanska löntagare slita i fabriker och i olika tjänstesektorer för att hålla Wall Streets arroganta finansvalpar med svindlande löner?

 

Vem mäter ut ansvaret för de lån som hälldes ut över miljoner lågavlönade som, när räntorna lyfte från en procent till fem, inte hade en chans att betala sina amorteringar?

Krisen kunde förutses men hela den finansiella sektorn trodde sig stå över ekonomins realiteter; om några miljoner inte kan betala sina lån och räntor skickas väl räkningen till andra.

President Bush, en varm förespråkare av den kasinoekonomi som nu ligger i ruiner, önskar sig en tillfällig socialisering.

Sedan, när kapitalismen frisknat till, kan pengarna slussas tillbaka till skattebetalarna. Ett löfte givet med korsade fingrar, vem kan garantera att den här krisen är ”krisen” och att den inte följs av andra, ännu värre?

Från Wall Street utgår direktiv för hela världsekonomin. Lågkonjunkturen är på väg och samband kan skymta ända bort till det avlägsna Hisingen, den snart marginaliserade biltillverkningen i Trollhättan och vidare ut över varenda underleverantör.

Nya varsel lämnas nästan dagligen, i går 1 400 på Volvo lastvagnar. Häromdagen 1 000 eller om det var 2 000 på Volvo personvagnar. Saab ägnar sig, sedan flera år, mer åt neddragningar än biltillverkning. Varje bilarbetare ger jobb åt kanske fyra–fem i andra delar av tillverkningsindustrin, så några tusen jobb på Volvo och Saab gör kanske tiotusen arbetslösa.

Regeringen tittar mest på och avvaktar. Inga stödpaket inslagna ännu, högerregeringen tycks lita på att marknaden reglerar sig själv. De som slängs ut får väl söka andra jobb, i enlighet med den jobblinje som gjorts till övergripande politik.

 

Och staten står stark, försäkrar statsministern. Vi har resurser att möta varje lågkonjunktur, försäkrar finansministern. Näringslivsministern säger, för en gångs skull, inte mycket. Icke-politik är också politik.

  

Den som önskar sig konkreta förslag får vänta till 7 oktober. Då kommer oppositionens budget.

 

Mer läsning

Annons