Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vems ansvar?

Landstinget i Gävleborg går med några hundra miljoner i förlust, eller underskott, varje år. Under årens lopp har olika förslag, varav några ganska långtgående, lagts fram om vad som kan göras och vad som måste göras. Sedan har ingenting hänt.

Annons

Politikerna har kört fast, i bland i Stockholm, då och då i de egna kretsarna. Säga upp några hundra är enkelt på papperet, svårare i praktiken. Lägga ner Bollnäs, Sandviken och dra ner i Hudiksvall går an så länge det inte är på allvar. Spara 150 miljoner ser bra ut, men det är lite svårt att nå ända fram.

Men den politiska majoriteten, svag, svagare, svagast har inte mycket svängrum när det är val om något eller några år.

Och oppositionen, notoriskt populistisk, föreslår voodo-politik med dynamiska effekter. Sälj ut och privatisera är grundstenen i den politiken, och låt sedan allt förbli vid det gamla. Marknaden reglerar sjukvården och notan skickas till skattebetalarna.

Men att privatiseringar och entreprenader skulle klara budgeten och dra ner underskotten tror bara ideologiskt förstenade marknadsfundamentalister. I Gävleborg heter de Patrik Stenvard och Björn Brink.

Betinget är knepigt: Gästrikar har svårt med Sandvikens sjukhus, hälsingarna slår vakt om Bollnäs och Hudiksvall, och därefter också om Ljusdal, Söderhamn och sjukstugor lite varstans.

Men den politiker som försöker göra något åt detta förfärliga slöseri med resurser bannlyses i Hälsinglands kyrkor, mordhotas, skyddas av Säpo och, logiskt, avgår så fort det bara går.

Men Ann Margret Knapp sitter ännu kvar, trots några motgångar som kunde ha knäckt vem som helst. Och därtill en politisk situation som i praktiken omöjliggör varje besparing. Nu ligger ett förslag om att dra in 150 miljoner, hur det nu skall gå till.

Knapp kan ändå beundras för sin envishet och sin tro på förnuftiga lösningar, men snart går hon i opposition.

Och det som borde göras förblir ogjort ett tag till. Den som ser på landstingets struktur utifrån, och inte glömmer miljonunderskotten, kan lätt skriva ihop en åtgärdslista som kan läggas över skatteintäkter, befolkningsunderlag, krav på specialistvård och antal akutsjukhus.

Läget är alltså fortsatt hopplöst, men inte omöjligt. En majoritet måste därför sträckas ut över blockgränsen, kanske mot centern och folkpartiet, för att få kraft att göra det som krävs, efter kompromisser och eftergifter som alla kan leva med.

Men att försöka styra på Gönczis nåde är utsiktslöst. Landstingets miljarder kan inte avgöras av en ryggradslös avhoppare, ideologiskt vilsen och fast i en grönromantisk dröm om Idyllien.