Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi har flinat oss genom 00-talet

Annons

Var svensk film politisk på 00-talet?

Frågan ställs i en enkät till filmjournalister och jag hajar till. Politisk? Det hade inte ens föresvävat mig.

"Kenny begins", "Pistvakt", "Hundtricket", "Kopps" och "Klassfesten". Revolutionära? Sällan.

Vi har väl mest flinat oss igenom 00-talet. Eller jagat mördare med Beck, Wallander och Johan Falk.

Fast, det beror förstås på vad som menas. Antagligen inte valtal.

 

Det kanske räcker med filmer som engagerar sig i frågor på den aktuella politiska dagordningen.

Filmer med inslag av samhällskritik. Filmer som tar upp orättvisor och avslöjar hur människor behandlas olika på grund av ursprung eller kön.

Ta bara "Lilja 4-ever" om sexslaveriet. Den fick ministrar att agera. Den visades för EU-parlamentariker, Kfor-soldater och på ryska seminarier om trafficking.

Eller säg Roy Anderssons "Sånger från andra våningen", "När mörkret faller", "Det nya landet", och förresten både "Hip hip hora" och "Rallybrudar" på sitt sätt.

Nog finns det några.

 

Ändå svara jag spontant nej på enkätfrågan. 00-talets filmer var generellt sett inte precis politiska.

De var relationskomedier. De var trevliga, duktiga och slätstrukna.

De var traditionella – i och för sig ett sorts ställningstagande.

Men motståndskampen har åtminstone inte pågått på bio.

Undantaget som bekräftar regeln är "Den enskilde medborgaren", Claes Erikssons totalpinsamma satir om näringslivets direktörsbonusar.

Det enda upphetsande man kan säga om 00-talet är att det pekar framåt. "Farväl Falkenberg", "Flickan" och "Darling" är exempel på att det kommit fram superduktiga filmare som går sina egna vägar.

Fast vägen ser alltså ut att vara personlig, individualistisk och bära tillbaka till naturen, snarare än upp till kamp.

 

Hur det står till i Danmark vet jag mindre om. Men jag råkar hamna framför en dansk film som tar upp ett brännande ämne – den inhemska flyktingpolitiken.

"Flykten", ny på dvd, handlar om en kvinnlig krigsreporter som kidnappas av talibaner i Afghanistan. De hotar att döda henne om inte Danmark och USA drar tillbaka sina trupper.

Jag vill helst inte avslöja för mycket av handlingen. Men en av kidnapparna hjälper kvinnan att rymma. Hon kommer hem till ett land där varje asylsökande betraktas som potentiell terrorist. Det är på flyktingförläggningen som den verkliga dramatiken börjar.

Kidnapparna högg av journalistens lillfinger, men dansk främlingsfientlighet hugger värre än så, den tar hela handen.

 

"Flykten" har ett budskap. Det lustiga i sammanhanget är dock att den utmålar Sverige som ett föredöme. Flykten i filmen avser inte så mycket flykten från Afghanistan som flykten från Danmark – över sundet, till ett bättre land!

Jämförelsevis ja, tänker vi.

"Flykten" borde rimligen ge anledning till diskussion i Sverige också.

Svenska Filminstitutet har varit med och producerat filmen visar det sig.

Så se där, åtminstone en släng av politik i år.

 

 

bäst just nu:

Flykten (dvd)

Kall feber (roman)

Spegelns havrerussinruta

Mer läsning

Annons