Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi måste mötas, annars kan vi aldrig förändra

Går det att förändra andra människors sätt att tänka? Går det att förändra andra människors uppfattning om världen? Det enda självklara svaret vore ja. Men i vissa fall ser utsikterna tröstlösa ut.

Annons

I veckan hamnade jag framför en mycket intressant dokumentär på SVT. Utbildningsradions "Makt hos mig" är en serie där unga människor bjuder hem människor med makt i det svenska samhället för att leva med dem i 24 timmar. Veckans avsnitt handlade om 18-åriga Segal.

Segal ville träffa en politiker som var långt från hennes sätt att tänka. Hon ville möta det motsatta. Något som berikade henne.

Det blev Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen: Mattias Karlsson. Sverigedemokraternas tidigare vikarierande partiledare nappade och tog med sig sin livvakt och flyttade in hos Segal i Angered i Göteborg.

Det var ett intressant möte. Ett fint möte. Segal förklarade för programledaren, Ison Glasgow, att hon ville komma förbi rädslan i att träffa en Sverigedemokrat. "Vi ska inte skrika med varandra. Jag vill lära mig hur de tänker, varför de tänker som de tänker."

Mattias Karlsson å sin sida säger att han varit van att vara motarbetad av allt och alla, men att han nu inser att han är en del av maktetablissemanget. Han berättar hur han "började i ett ungdomsförbund i ett promilleparti", att han nu varit aktiv Sverigedemokrat i 16 år, det vill säga sedan 1999. I Expos porträtt av Mattias Karlsson framgår det att han hade röstade på och sökte sig till partiet än tidigare. Hans politiska intresse startade i samband med kriget på Balkan i början av 1990-talet. Då, när Sverige tog emot stora grupper av människor på flykt undan kriget. En del av dem kom till Växjö, där regementet hade lagts ned. Flyktingarna hystes in i de tomma lokalerna.

Enligt Mattias Karlsson i Expos intervju blev det bråk mellan gängen från Balkan och de svenska killarna, något som ledde till att Mattias Karlsson blev "nationalist". I dag kallas han för partiets ledande ideolog. Han har bland annat författat partiets partiprogram och valmanifest.

Sverigedemokraterna är alltså till stor del synonymt med Mattias Karlsson. Går det att påverka och förändra en ideologs syn på världen? Syn på människor?

Segal gör vad hon kan för att Mattias Karlsson ska få en mer mångfacetterad bild av det svenska samhället, den svenska mångkulturen.

De målar varsin tavla som ska symbolisera gemenskap. Segal målar symboliskt en värld av global gemenskap. Karlsson målar en midsommarstång. Han förklarar att han tycker att gemenskap bygger på traditioner, som våra traditionella svenska högtider. Han säger att Segal är mer utopistisk, samtidigt som han är mer av en realist.

När de efter ett dygn ska skiljas åt säger Segal till den Sverigedemokratiske gruppledaren att hennes önskan med att bjuda hem honom var att han skulle känna sig trygg i ett muslimskt hem. Att han skulle finna en trygghet, och att de båda skulle kunna komma ifrån rädslan. Han från sin rädsla för muslimer och mångkultur, hon från sin rädsla för Sverigedemokrater.

När Karlsson har lämnat Angered säger Segal att hon inte tror att mycket av det hon sa gick igenom. "Han lyssnade, men när man har skapat sig en världsbild och vissa uppfattningar så tycker man att det är på det sättet. Det är väldigt svårt att tänka och få nya perspektiv. Så jag tror inte att mycket av det jag sa nådde honom".

Och på något sätt har Segal nog rätt. Det är svårt att förändra andra människors uppfattning om världen. Särskilt gäller det människor som är hårt förankrade i en ideologi, antagligen är det allra svårast att påverka de människor som är själva fundamentet för ideologin, som Mattias Karlsson. Men det enda sättet, den enda möjligheten till en mer tolerant värld, är att vi möts, och lyssnar på varandra. Precis som Segal och Mattias Karlsson gjorde i Angered. Kanske har mötet med Segal sått några frön till förståelse för det mångkulturella Sverige hos den Sverigedemokratiske ideologen. Förståelse och tolerans för varandra är nämligen vårt enda hopp.