Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi måste skilja på kärnkraft och kärnkraft

Annons

Både bland kärnkraftens motståndare och förespråkare råder det stor okunskap om kärnkraft. Motståndarna vill inte satsa på en ny generation kärnkraft och förespråkarna vill behålla den nuvarande dyra, osäkra och ohållbara kärnkraften. Skillnaderna mellan olika typer av reaktortekniker är så enorma att man måste skilja dem åt.

Dagens kärnkraft har oöverskådliga problem i form av slutförvaringen, det är naivt att tro att vi vet vad som kommer att utspela sig de 100 000 år som det tar innan avfallet kan anses ofarligt. Reaktorerna kräver också stora mängder uran vars utvinning hade sin topp på 80-talet. Att fortsätta försörja våra reaktorer med uran kommer innebär stora miljöskador när man måste utvinna allt sämre fyndigheter. Avsaknaden av vissa säkerhetssystem kan också ses som ett ingenjörsmässigt misslyckande.


I USA på 60-talet hade man en annan typ av reaktor som använde torium som bränsle och som hade en flytande kärna, denna typ av reaktor kallas idag för LFTR eller MSR. Torium är ett relativt vanligt ämne som finns i höga koncentrationer till skillnad mot uran 235 som man idag använder, det gör att miljöpåverkan och utvinningskostnaderna blir oerhört mycket lägre. När man bryter sällsynta jordsartsmetaller för vindkraftverk, solceller och elbilar blir det ofta stora mängder torium som restprodukt. För att förse en av dagens reaktorer med uran måste man varje år bryta 800 000 ton malm, för torium är motsvarande siffra 200 ton vilket även innebär betydligt lägre miljöpåverkan än malmbrytningen för moderna vindkraftverk.

En annan faktor är slutförvaringen, en LFTR-reaktor skapar en trettiondel så lite avfall och där endast en liten del av detta behöver slutförvaras i 300 år, den kan även bränna bort dagens kärnavfall så vi slipper slutförvara det i 100 000 år. Dessutom skapas inte stora mängder utbränt uran vid anrikningsprocesser som idag. Och utan denna anrikningsprocess minskar också risken för att instabila regimer får tag på högkoncentrerat uran som kan användas för kärnvapen.

Säkerheten är betydligt större: härdsmälta kan inte ske, överhettning gör att reaktorn stannar och reaktorn kan inte explodera på det sätt vi såg i Japan. Händelseförloppen vi sett i Tjernobyl, Three Mile Island och Fukushima hade inte inträffat med denna typ av reaktor.

Kina satsar idag på denna nya teknik men i Sverige så protesterar man mot forskningsreaktorer och en ny generation kärnkraft. Är det rättvist mot framtida generationer att inte tillåta forskning om det kan lösa avfallsproblematiken?

Andreas Larsson 

Mer läsning

Annons